”Men du lovade ju!”, fräser hon förgrymmat i telefonluren och önskade att hon kunde kasta saker eller klippa till honom. ”Varför lovar du saker som du se’n inte håller?”
”Jag lovar för jag tycker om att se dig glad”, svarar han.
Det var det mest korkade hon någonsin hört! Hon funderar på hur hon ska kunna utplåna honom från jordens yta.
”Vad då göra mig glad?” Hon försöker låta sin röst framföra att hon önskar honom död.
”Jamen, du blev ju glad när jag lovade.”
”Men det kompenserar ju inte för sveket. Sveket när du sedan inte håller det du har lovat. Löften är till för att hållas. Lova mig ingenting som du inte kan hålla.” Hon funderar över om dumheten har några begränsningar – Albert Einstein lär ha sagt att den är oändlig – och i samma ögonblick bestämmer hon sig för att göra slut. Nu ska han inte få göra henne illa mer.
Inspirerad av Skrivpuff: Lova
Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande.
Verklighetsflykt 
Bra! Det kan ta tid att komma till den insikten.
GillaGilla
Visst är det så.
GillaGilla
Jag håller nog med i att det säkraste nog vore att inte avge några löften alls, eller att åtminstone vara sparsam med vad vi lovar om vi vet med oss att vi ej kan eller är dåliga på att hålla våra löften till varandra – annars kan livet (i värsta fall) bli kaotiskt. Stabilitet i relationer bygger på att vi kan lita på varandra. Kram
GillaGilla
Eller hur! Om man inte lovar någonting kan man inte bryta några löften. Däremot kanske man ska avge viss löften för annars blir man kanske stämplad som opålitlig ändå. Det klokaste är nog som du säger att vara sparsam med löftena och sedan se till att lova det man hållit.
Kram ❤
GillaGilla
Gör reflektionen att texten kanske hade slutat med mer knorr om du skrivit ”…och i samma ögonblick lovar hon sig själv att göra slut”.
Bara en hastig tanke…
GillaGilla
Jag tycker att det hade blivit en onödig upprepning.
GillaGilla