Jagad

Hon hade en undermedveten längtan att fly. Som om varje situation i livet vore farlig. Egentligen visste hon inte riktigt varför, men hon litade inte på folk. Hon kunde inte förklara det, men hon tänkte att hon kanske att varit med om något hemskt.

På nätterna drömde hon mardrömmar. Hon blev jagad, men hon fick aldrig reda på vad som hände sedan, för hon vaknade alltid medan jakten fortfarande pågick. Dagtid hade hon svårt att koncentrera sig, och hon fick minnesluckor. Känslan hon hade angående minnesluckorna var att det måste ha hänt någonting hemskt under minnesluckan. Det var så det tedde sig för henne i alla fall. Hon visste att hon försvann ”någon annanstans” under den tiden. Men vart det var hon försvann, visste hon inte. Bara att det var till något stort, svart hål. Det kändes som om hon skulle dö, och ibland tänkte hon att hon hellre skulle dö än att behöva uppleva ett till sådant där ”anfall”. Hon visste inte riktigt vad hon skulle kalla det som hände.

Det var som om någonting inom henne zoomade ut. Hon kallsvettades, blev illamående och kände sig svimfärdig. Hon tappade kontakten med yttervärlden, d v s hon visste fortfarande någorlunda vem hon var, var hon befann sig och vem som fanns i rummet med henne, men hon kunde inte längre kommunicera med den personen för hon befann sig någon annanstans. Det kändes bekant på ett väldigt obehagligt sätt, men hon hann aldrig få reda på var hon var, innan hon kom tillbaka till här och nu, till verkligheten.

Inspirerad av Skrivpuff: Undermedveten

Mardröm

 

Annonser

Bröder

Han skrek åt sin bror.

”Måste du alltid härma mig?”

”Måste du alltid härma mig?”

Ekot slog emot honom nästan innan han pratat klart.

”Jag ska tala om för mamma!”

”Jag ska tala om för.”

Pang! Där kom smällen. Lillebrors krafter var slut. Det tog på krafterna att vara storebror åt sin storebror som faktiskt borde veta bättre än att fåna sig med att härmas. Men Storebror kunde bara inte låta bli. ville inte. Men han kunde bara inte låta bli, trots att han blev besviken på sig själv efteråt, då när Lillebror redan var ledsen.

Och på kvällen gick han till sin mamma och frågade:

”Varför tycker inte lillebror om mig?”

En sådan fråga är inte så lätt för en mamma att svara på. En mamma som älskar båda sina barn och som skulle önska att de var sams jämt.

”Jo”, sade hon, ”du har ju faktiskt varit taskig mot Lillebror många gånger. Du har kallat honom dumma saker, och du har slagit honom. Tycker du själv att det är så konstigt att han inte tycker om dig?”

Han tittade moloket på sin mamma.

”Nej, det kan jag faktiskt förstå. Men jag kan inte låta bli. Mamma, varför gör jag saker som jag inte vill? Jag vill ju att han ska tycka om mig!”

”Då får du börja göra snälla saker mot honom också, så kanske han kan börja tycka om dig så småningom.”

Och Storebror försökte. Bitvis lyckades han ganska bra. Men övning ger färdighet.

Inspirerade av Skrivpuff: Bröder

Bröder

Ensam är inte stark

Hon var ensam mamma med två tonårsbarn och kämpade för att få ihop till mat på bordet. När hon kom hem från jobbet kämpade hon för att orka med hushållsarbetet. En del tyckte att hon hade skämt bort barnen med att göra för mycket, men hon tyckte inte att hon hade gjort det. Hon hade alltid försökt få dem att hjälpa till, men det var inte alltid så lätt. Livet var inte så lätt som somliga gjorde gällande. Det vanligaste svaret hon fick var: ”Så klart att jag ska göra allting!” Att få det slängt i ansiktet på sig, när det i själva verket var hon som gjorde allting, var inte speciellt kul. Hon blev gråtfärdig många gånger, bet ihop och gjorde allt själv.

Hur hade det kunnat bli så här? Hon tänkte att hennes ex-man var skyldig till mycket. Inte ens ett år efter skilsmässan hade han gift om sig. Till en början ville inte barnen vara så mycket hos honom. De kom hem och grät för att de inte tyckte om sin pappas nya fru. Efter ett tag gick det bättre, och hon tänkte att de hade vant sig, men så småningom hade hon fått reda på att det var för att de aldrig behövde hjälpa till där. Ex-mannens nya fru hade köpt barnen genom att aldrig begära att de skulle dra sitt strå till stacken.

Det gick väl an för dem; de var ju två. Men hon hade kämpat ensam i alla år. Hon hade ett underbetalt jobb där hon absolut inte kände sig uppskattad. När hon slutade jobbet, kom hon hem och kände sig lika lite uppskattad. Ibland mådde hon illa av trötthet, och ibland gick hon ut på toaletten på jobbet och grät av trötthet och frustration.

Inspirerad av Skrivpuff:  Så klart

Så klart

En tillfällig lösning

”Det är en tillfällig lösning fram till sommaren”, säger rektorn och spänner ögonen i mig. ”Det är det bästa vi kan åstadkomma i nuläget.”

Nej, tänker jag, ni hade kunnat åstadkomma bättre, om ni bara hade velat. För hade ni velat från första början hade det inte behövt bli så här illa. Då hade inte min dotter behövt genomleva det helvete som hon gör nu. Hon har autism och har svårt för förändringar, och vad gör skolan då? Jo, de genomför allra flest förändringar för henne och inte för de andra barnen som trots allt har lättare att klara av förändringar.

Rektorn skyller på brist på resurser. Jag skyller på hans ointresse. Både han och läraren har ljugit för mig under nästan tre hela läsår. Det finns en liten grupp på skolan för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Jag har precis fått reda på det och begärt att min dotter ska få en plats i gruppen, men rektorn säger att det är full. ”Kanske till hösten”, säger han, men jag litar inte på det. Jag vill ha ett skriftligt beslut på det; jag är luttrad och känner sorg över att jag ska behöva vara det. Över att det inte finns en naturlig plats där min dotter passar in. Över att människor inte kan acceptera henne precis sådan som hon är. Över att de alltid ska döma och fördöma det de inte begriper.

Min dotter är ingen tillfällig lösning.

Inspirerad av Skrivpuff: Ta en bok. Välj en slumpmässig  sida i mitten av boken. Skriv en text baserad på en mening från sidan. Du avgör själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.

Jag valde boken Ingen familj är en ö av Anja Wikström, och den slumpmässigt valda meningen är: ”En tillfällig lösning fram till sommaren.”

Ensam

En lång resa

Han hade varit på behandlingshem en hel månad, och nu skulle han få åka hem. I fyra veckor hade han suttit och lyssnat när alkoholister rapade upp ”Hej jag heter NN och jag är alkoholist”. Det var orättvist att han suttit inlåst tillsammans med dem under så lång tid. Själv var han inte alkoholist; han hade minsann koll på sitt drickande. Det var jobbet som hade skickat hit honom, men hans fru drack lika mycket som han, så om han skulle vara här så borde hon också vara det.

Anhörigveckan var den sista delen av behandlingen. Han tyckte nästan att den var jobbigast. Att konfronteras med gnälliga anhöriga som såg på honom som om han också var alkoholist. Jo, visserligen hade han sagt det under både morgon- och kvällssamlingarna: ”Hej, jag heter Claes och jag är alkoholist.” Men det var bara för att han var tvungen liksom. I pauserna talade om för dem att han minsann inte alls hade problem med alkoholen och att det första han tänkte göra när han kom ut därifrån var att sticka till Systemet och köpa öl.

Claes fru kom och hämtade honom på fredag eftermiddag. Hon frågade hur det varit men lyssnade inte riktigt när han svarade.

”Du”, sa hon. ”Jag har tänkt lite. Vi kanske skulle låta bli alkoholen helt och hållet båda två.”

”Det låter som om det är du som har varit på torken”, sa han.

”Jag har läst mycket när du var där. Och tänkt ännu mer. Risken finns ju att vi blir alkoholister även om vi inte är det nu.”

Han tänkte längtansfullt på en kall öl.

”Jag sticker till Systemet”, var hans enda svar.

Han kom hem med en sexpack.

”Tre till dig och tre till mig. Det lilla kan vi väl dricka. Tre öl gör inte någon till alkoholist.”

Dricker man tre blir det lätt fler, tänkte hon, och i samma ögonblick bestämde hon sig för att inte röra ölen utan förberedde sig på en lång hemresa.

Inspirerad av Skrivpuff: bestämde sig för att inte röra ölen och förberedde sig på en lång hemresa

Glas

 

 

 

Satsa på dig själv

Lars ansåg att hela satsa-på-dig-själv-trenden var det som fått hela samhället att gå överstyr på senare år. Det hade börjat på 80-talet med ”älska dig själv” och ”satsa på dig själv”.  Senare hade den falska positivismen kommit och med den människor som gnällde över att andra ”klagade”, d v s de berättade bara som det var, men positivistmänniskorna stod inte ut med att höra det de kallade ”negativitet”, trots att det bara vara ett sätt att söka stöd hos varandra. Nej, Lars menade att de riktigt negativa människorna var de som alltid klagade över att folk ”gnällde” som de sa. ”Ta av dig offerkoftan!”, ”Ryck upp dig!” och ”Se det positivt!” var också sådant de sa, medan alla runt omkring dem bara mådde sämre och sämre.

När hans fru nyss hade dött i cancer hade många – alltför många – sagt till honom: ”Se de positivt! Nu får hon i alla fall slippa plågan.” Det är väl klart att han inte ville att hon skulle plågas, men både han och hon hade ju velat att de skulle få fortsätta sina liv tillsammans – de hade ju nästan halva livet kvar. Menade de verkligen att han skulle känna tacksamhet för att hans fru var död? Deras resonemang blev helt bisarra, tyckte Lars själv. Nu kan du äntligen ”Satsa på dig själv!” hade de sagt till honom efter att Berit hade dött. Men han ville ju inte satsa på sig själv; han ville satsa på henne och på dem tillsammans. Han hade inte den minsta lust att satsa på sig själv där han satt fylld av sorg över Berits alltför tidiga död. Och inte blev det bättre av att han sett hela samhället falla sönder, äldrevård, skolor, sjukvård osv. Av det gamla välfärdssamhället fanns det inte längre ett spår.

Inspirerad av:  Satsa

Kista

Tjock

Hon behövde nya kläder nu till sommaren så hon hade kört in till stan. Ja, egentligen behövde hon inte fler kläder; det var kläder i större storlekar hon behövde. Därför stod hon nu i tortyrkammaren, som hon kallade det och provade kläder. Det här är inte jag. Hon tittade på spegelbilden och kände en distans. Så där såg hon ju faktiskt inte ut. Hon tänkte på Gröna Lund och lustiga huset och på speglarna där som förvränger ens utseende så att man antingen blir lång och smal eller kort och tjock. Så här tjock ser jag faktiskt inte ut i spegeln hemma. Men hur skulle hon kunna veta vilken av de två speglarna som talade sanning; var det den hemma eller den i provhytten.

Egentligen borde det ligga i butikens intresse att man ser smalare ut  provhytten än man gör annars, för då skulle man köpa mer kläder, men kanske hade båda speglarna fel. Kanske var hon ännu tjockare än vad någon av dem visade henne? Skammen gjorde henne svettig, och hon fick ilsket röda fläckar på kinderna och på halsen. Hon såg sig själv med andras ögon, dömande. De brukade alltid prata om bristande självdisciplin i samband med övervikt, fnysa och antingen stirra eller demonstrativt titta åt något annat håll när de såg henne. Det fanns en enda människa som såg på henne som om hon var vacker, och det var hennes pojkvän. ”Det beror inte på bristande självdisciplin”, brukade han säga, ”det vet både du och jag. Det beror på saker som du och jag vet men som de inte känner till; och därför har de ingen rätt att döma dig.”

De vill inte känna riktiga människor. Hans ord ekade i hennes huvud, och trots att hon höll med honom kände hon sig gråtfärdig. Hon lämnade kläderna i provhytten och gick snabbt ut ur butiken och köpcentrat; hon ville lämna den dömande mänskligheten bakom sig.

Inspirerad av Skrifpuff: Tjock

Tjock