Det sista lagret

Eva slöt sig. Som en blomma som sluter sig i kvällningen, när solens sista strålar lyst färdigt för dagen. Hon slöt sig i mörkret. Det var mörkt jämt. Det fanns ingen som stöttade, ingens ens som lyssnade. Det fanns ingen helt enkelt. Hon tyckte att livet var slut, och hon slöt sig som ett skyddande lager kring den sista kärnan av liv som fanns kvar inom henne. Lager efter lager hade skalats bort. Det första hade försvunnit redan under de första åren av hennes barndom, och nästa lager hade försvunnit i skolan. Ett och annat lager hade nog försvunnit under hennes tidiga vuxenliv, nästan utan att hon lagt märke till det – hon trodde att det skulle vara så att andra fick använda henne som dörrmatta och att hon skulle vara tvungen att vara glad ändå.

Ett av de sista lagren hade försvunnit på hennes senaste arbetsplats, där hon blivit utfryst, ja regelrätt mobbad. Hon kunde inte förstå hur vuxna människor kunde vara så grymma mot henne. Som man kunde förvänta sig gick hon i väggen. Hon blev sjukskriven, och tvärtom mot vad man kunde förvänta sig så fick hon trots det ingen förståelse från sjukvården. ”Lite måste man tåla” var deras attityd. ”Du får väl tuffa till dig.” Där försvann det näst sista lagret.

Nu fanns det alltså bara ett enda – mycket tunt och skört – lager som hon slöt runt sig själv för att överleva.

Inspirerad av Skrivpuff: Sluta sig