Processen

Hon var inne i en djup och ibland smärtsamt långsam process, en där hon försökte gå från självdestruktivitet och självförakt till självmedkänsla. Livet hade farit hårt fram med henne; hon hade varit utsatt för saker som hon inte ens kunde prata om. Varje dag höll hon rättegång mot sig själv, och varje dag förlorade hon målet. Hon var sin egen åklagare i processer lika rättsvidriga och absurda som i Kafkas Processen; hon var rättslös i sitt laglösa inre. Andra människor hade lärt henne att hennes enda värde var som en dörrmatta, där de kunde torka av sig allt det som de inte ville veta av hos sig själva. De projicerade, och hon hade förgäves försökt avprojicera sig, men hon hade inte blivit av med deras skräp utan internaliserade det till den grad att hon verkligen gjort sig själv illa, både fysiskt och psykiskt.

I början av processen hade hon försökt förändra allting hos sig själv; hon skulle bli den perfekta människan. Hon hade försökt nå det ouppnåeliga och därmed gjort sig själv ännu mer illa. Hon skulle klara allt och aldrig ta åt sig av vad andra människor sade. Det tog tid innan hon förstod att hon måste sätta gränser. Främst för andra men även för sig själv. Perfektion finns inte. En perfekt människa skulle vara tråkig, för det är olikheter och egendomligheter som gör oss intressanta som människor. Vi är alla unika, och det är det som är så fantastiskt.

Så småningom gick det upp för henne att det hon hållit på med så länge, att försöka förändra sig själv, var ett självskadebeteende. Istället skulle hon vara mer av den hon var. Hon fick finnas, och hon fick vara precis sådan som hon var.

Inspirerad av Skrivpuff: Process