Omöjlig och märkvärdig

Egentligen är det inte så märkvärdigt det där jag borde göra. Men det blir märkvärdigt genom att det är omöjligt att genomföra. Eller man kanske inte borde kalla det märkvärdigt då utan omöjligt. Det omöjliga. Hur ska man kunna genomföra det?

Märkvärdiga människor tycker att de kan och vet allt. Men de kanske borde kallas för omärkvärdiga, för oftast kan de inte leva upp till den uppfattning de har om sig själva.

Vad är jag då, som inte kan genomföra det omöjliga och göra det möjligt? För att jag inte tror att jag kan. För att jag inte tror att jag vet tillräckligt.

På engelska är det så bra att komma ihåg att ordet ‘Impossible’ faktiskt går att göra om till ‘I’m possible’. Jag saknar den möjligheten på svenska.

Inspirerat av SkrivPuff: Märkvärdig

En stortås bekännelser

Som stortå blir man trampad på varje dag. Man gör sitt bästa, och ändå blir man trampad på. Det är inget vidare, kan jag säga. I åratal fortsätter man ändå att göra sitt bästa; man vill ju vara en bra stortå trots allt, en uppskattad stortå. Sedan börjar man ge sig till känna genom nageltrång och tänker att nu ska jag väl ändå bli uppmärksammad. Vad får man då? 45 minuter hos en fotvårdare som plågar en. Och sedan… Ingenting.

Varför är det så här? Jag är ju en del av människans rötter. Jag är grunden för allt hon står på. Och ändå får jag ingen uppskattning. Jag får ta och hitta på något mer än bara nageltrång för att hon ska börja lyssna på mig. Jag vet, en röd och öm, bultande och värkande tå kan hon väl inte bara ignorera. Säg att hon inte kan det.

De som ser

Det är svårt att vara människa. Det visste Strindberg. ”Det är synd om människorna” är det absolut bästa han skrivit, tycker jag. Vi föds och vi dör, och dess emellan ska vi hinna göra så väldigt mycket. Press och stress och krav och hopp och önskningar. Allt det ska vi hinna med, orka med, klara av medan vi mår dåligt. Medan vi gör vårt yttersta för att inte låtsas om våra inre sår. De som vi jämt bär med oss.

Vissa människor lyckas intala sig själva att de är hela; de har lyckats tränga undan alla sår ner i det undermedvetna. Där ligger de och pyr. Och rätt som det är bränner de någon, någon annan. Alltid någon annan. De projicerar alla sina sår och tillkortakommanden på andra människor. Då slipper de själva ta ansvar. Det är så praktiskt att allting alltid är någon annans fel. Då kan man fortsätta att putsa på fasaden och hoppas att ingen annan ser ens sår.

Men det finns de som ser. De ser såren. De ser försöken att dölja dem. De ser projektionerna och elakheterna. De ser bakom fasaden. De ser.

Inspirerat av Skrivpuff: Svår

Processen

Hon var inne i en djup och ibland smärtsamt långsam process, en där hon försökte gå från självdestruktivitet och självförakt till självmedkänsla. Livet hade farit hårt fram med henne; hon hade varit utsatt för saker som hon inte ens kunde prata om. Varje dag höll hon rättegång mot sig själv, och varje dag förlorade hon målet. Hon var sin egen åklagare i processer lika rättsvidriga och absurda som i Kafkas Processen; hon var rättslös i sitt laglösa inre. Andra människor hade lärt henne att hennes enda värde var som en dörrmatta, där de kunde torka av sig allt det som de inte ville veta av hos sig själva. De projicerade, och hon hade förgäves försökt avprojicera sig, men hon hade inte blivit av med deras skräp utan internaliserade det till den grad att hon verkligen gjort sig själv illa, både fysiskt och psykiskt.

I början av processen hade hon försökt förändra allting hos sig själv; hon skulle bli den perfekta människan. Hon hade försökt nå det ouppnåeliga och därmed gjort sig själv ännu mer illa. Hon skulle klara allt och aldrig ta åt sig av vad andra människor sade. Det tog tid innan hon förstod att hon måste sätta gränser. Främst för andra men även för sig själv. Perfektion finns inte. En perfekt människa skulle vara tråkig, för det är olikheter och egendomligheter som gör oss intressanta som människor. Vi är alla unika, och det är det som är så fantastiskt.

Så småningom gick det upp för henne att det hon hållit på med så länge, att försöka förändra sig själv, var ett självskadebeteende. Istället skulle hon vara mer av den hon var. Hon fick finnas, och hon fick vara precis sådan som hon var.

Inspirerad av Skrivpuff: Process

 

Meningen med livet

Det var en sådan där dag när inget särskilt hände, en helt vanlig dag. Men det var samtidigt en sådan där underbar dag när precis allting kan hända. När man inte har en massa måsten och inbokningar, det är då som allt blir möjligt. Det är då man kan vara fri och ägna sig åt funderingar. Och det gjorde hon. Halva dagen gick åt till funderingar, och inget annat blev gjort. Men det gjorde inte så mycket för hon kom på en massa bra idéer, och det kom svar på lite frågor hon ställt sig.

Hon funderade över meningen med livet och kom på den, men på grund av sitt dåliga minne glömde hon bort svaret. Men det gjorde inte heller någonting för då fick hon tillfälle att fundera över det igen. Nästa gång skulle hon kanske komma på ett annat svar. För det kanske är så att det inte finns ett svar på meningen med livet. Dels har nog olika människor olika svar, och dels kan nog samma människa hitta olika svara olika dagar. Och det är som det ska vara.

Inspirerad av Skrivpuff: Särskilt

Motstånd

Ganska tidigt hade hon kommit fram till att hela livet var ett sökande, inte så mycket efter den mening som så många pratade om. Nej, hon sökte efter sig själv, det autentiska själv som blivit begravet under så många andra människors krav och önskemål. Hon hade tappat bort sig själv.

Det var trångt i det lilla köket, och det låg saker överallt. Förväntningarna hängde i luften som ett giftigt gasmoln. Hon önskade att det fanns någon sorts gasmask man kunde sätta på sig som skulle skydda en mot andra människors önskemål.

Det enda som fanns kvar av henne numera var en liten gnutta rebelliskhet, en liten gnutta motstånd. Inte större än ett sandkorn. Hon fokuserade den lilla spillran av egen vilja och motstånd och bestämde sig för att rymma från allas krav och förväntningar, och hon klättrade ut genom det lilla köksfönstret som ledde ut på taket på byggnaden intill.

”Så här nära varandra, som myror, ska vi människor inte bo”, mumlade hon för sig själv när hon klättrade nerför brandstegen. ”Det är inte bra”. Hon hade lämnat fönstret öppet efter sig; den uppvärmningskostnaden fick någon annan ta. För första gången i livet kände hon att det faktiskt inte var hon ensam som hade ansvar för allting.

Inspirerad av Skrivpuff: Enda

 

Vakna

Tänk dig känslan när du vaknar ur en riktigt hemsk mardröm, och så tänk dig att du lever med den där mardrömskänslan dag efter dag – och aldrig vaknar. Den kryper under skinnet på dig så till den milda grad att du till slut inte ens riktigt vet om du lever en mardröm eller om du är vaken. Du nyper dig själv i skinnet för att väcka dig själv. Men du vaknar inte. Det är ingen dröm; det är ett mardrömsliv, sett ut många perspektiv.

Globalt hotas vi av klimatförstöringen. Isarna smälter och vi drabbas av översvämningar. Och ändå är det här bara början. Moder Jord skakar på sig som en hund som försöker bli av med sina loppor. Fast lopporna är vi. Människor. Som skövlar och förstör, trots att vi borde veta bättre. Så mycket bättre.

På nationell nivå ökar rasismen och önskan om ett totalitärt styre. Människors synsätt förvrids, och de blir omänskliga, fjärrstyrda robotar. De slutar tänka och tar bara in färdigförpackade åsikter utan att ifrågasätta.

På bynivå är det elakt förtal och skvaller som gäller. Under en förklädnad av falsk ombrydelse. Man ler ytligt och sticker dolken i ryggen på folk.

Och så har vi då den personliga nivån. Den mardrömmen, ja den mardrömmen vill jag vakna ur. Men mardrömmen är mer levande än jag.

Inspirerad av Skrivpuff: Vakna

Svävande

”Att  sväva i luften” kan ju tolkas som att allting är fantastiskt underbart och man svävar som en liten fe eller en kolibri i luften. Inget kunde vara mer fel. Det är när någon ryckt undan mattan för en som man svävar i luften. Då när tillvaron rasat och alla ens drömmar gått i kras. Det är då man svävar, och det finns ingen fast materia i närheten. Man hänger inte ens med en snara om halsen, vilket hade varit att föredra, för då hade man åtminstone haft något fast att hålla sig i. Men nej, all fast materia är borta. Väderstrecken har försvunnit, och det finns ingenting – absolut ingenting – att orientera sig efter. Det är helvetet på jorden. Apokalypsen. Och det finns inget sätt att veta om man är en Fågel Fenix som kommer att resa sig ur askan, eller om man bara kommer att bli bränd till kol. Man vet inte om det finns ett liv efter detta.

”Hon svävade på svaret”, säger man ibland. Och det här kan vara sådant som bidrar till en annan människas Apokalyps. För när någon svävar på svaret, anar man oärlighet där bakom, och det är just lögner som kan förstöra en annan människas liv. Så låt oss låta bli att sväva på svaren.

Inspirerad av Skrivpuff: Sväva

Gruppterapi

”Det blir bättre ju mer du tränar”, sa de till Frida.

Hon hade gått med på gruppbehandling för sin sociala fobi. Det var det enda som hjälpte, menade de. Man behövde träna tillsammans med andra, och Frida hade tyckt att tanken lät god, men hon hade gått dit med en smygande obehagskänsla. Och mycket riktigt, det blev inte som hon trodde.

Ledarna sa att de skulle träna tillsammans, men i verkligheten var de alla tvungna att träna ensamma, och då föll ju hela tanken med en gruppterapi. Varför ska man då tvinga ihop människor i grupp som känner obehag i grupper med andra människor? Det är bisarrt.

Frida frågade försiktigt runt i gruppen om någon hade upplevt någon som helst form av förbättring. Ingen. Inte en enda en hade blivit bättre. De flesta rapporterade istället att de mådde sämre efter behandlingen, och att de kände sig misslyckades. Samtliga hade trott att man skulle fått chansen att träna tillsammans med en terapeut eller åtminstone med varandra. Men så var inte upplägget alls. Var och en skulle träna ensam.

Det var på så sätt rädslan och den sociala fobin blev värre.

Inspirerad av Skrivpuff: Ju mer

Ingenting är gratis

”Du tror väl inte att du ska få det gratis. Svenskar kräver en motprestation”, sa den ryska kvinnans man som kom från ytterligare en annan kultur. Båda försökte begripa sig på den svenska.

Gudarna ska veta att man inte får någonting gratis i livet. Även det som är ens lagstadgade rätt måste man kämpa för. Flyktingar kämpar för att få asyl, föräldrar till funktionshindrade barn kämpar för barnens rätt i skola och samhälle, och om bara de gamla hade orkat så skulle de kämpa för ett värdigt äldreboende och en värdig död. Men det är ju så att alla svaga grupper måste kämpa fem gånger så mycket som de starka grupperna i samhället. Räcker det ens med fem gånger? Kanske är det hundra. Eller flera hundra.

Hur som helst, Svetlana gick hem till den äldre kvinnan som lärde henne svenska och storstädare. Hon svepte runt som en virvelvind i lägenheten med rengöringsmedel och skurtrasa medan den gamla kvinnan led i tysthet. Man får ingenting gratis. Men hon ville inte att en kvinns som nästan var en främling för henne skulle städa hennes lägenhet. Hon ville det verkligen inte, men det gick inte att stoppa henne.

Inspirerad av Skrivpuff: Gratis