Tvekan

”Du menar inte att jag ska gå över floden på de där hala små trädstockarna utan räcken?” Jag tittade ner och såg avgrunden under mig; det var långt ner till floden. Illamåendet sköljde över mig, och det svartnade nästan för ögonen. Inte på grund av höjden utan för att det var vatten där under mig. ”Det här klarar jag bara inte”, sa jag så till reseledaren. Han ignorerade mig och gick över.

Hela mitt liv har jag haft vattuskräck. Ja, inte rabies alltså utan en skräck för vatten. När jag var liten tyckte jag det var för mycket vatten i badkaret. Senare, när alla gick ut till hakan i dem sjöar och hav vi badade i, höll jag mig där vattnet gick till knäna ungefär. Jag undvek alltid båtar i möjligaste mån. Och nu stod jag här och kunde varken komma fram eller tillbaka. Vår guide uppe i de höga bergen har för en lång stund sedan sprungit över stockarna, kvickt och elegant som en bergsget.

Jag stod ensam kvar på min sida om floden. Den sista som gått före mig hade halkat på stockarna när hon nästan var över, och jag hade trott att hon skulle ramla ner och slå ihjäl sig, men istället hade hon fallit tvärs över stockarna och blivit liggande, innan hon sedan lyckades ta sig upp på alla fyra och kröp den sista biten.

Nu var det min tur, och det kändes som om jag var på väg till min egen avrättning. Det var ingen idé att gå tillbaka för utan guiden skulle jag aldrig hitta vägen tillbaka ensam, och om jag väntade för länge skulle jag aldrig hinna ikapp de andra, och då skulle jag också gå vilse i min ensamhet. Jag stod inför avgrunden och tvekade.

Inspirerad av Skrivpuff: Tveka

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!

Flod

Annonser

Det är bara inbillning

Det enda hon kom ihåg när hon vaknade var att hon hade brutit ihop på något sätt. Allra först hade hon trott att hon var hemma, men så fort hon öppnat ögonen, insåg hon att hon låg på sjukhus. Hon kunde inte komma ihåg hur hon hamnat där. Vad var det som hade utlöst alltihop? Hon kunde inte minnas. Hennes pojkvän? Det kanske var inbillning. Hon hoppades att det var inbillning. Hela hennes liv hade hennes mamma sagt att allting hon kände var inbillning.

Som barn hade hon sett saker, saker som mamman inte såg. Inte förrän hon själv blivit vuxen hade hon förstått vad det var hon såg, men mamman hade avfärdat det som inbillning och inte tagit hennes rädsla på allvar. Hon stängde av.

När hon var orolig och stressad inför någon uppgift i skolan, sa mamman att det var inbillning, och hon stängde av.

Hon blev väldigt ledsen när hennes föräldrar grälade. Det hände ganska ofta, och det var alltid mamman som startade grälen. Det var inbillning, sa mamman. Hon stängde av.

Storebror lät henne gå tio meter efter på väg till bion för att han skulle slippa bli sedd med lillasyster, och hon blev både arg och sårad. Då fick hon också höra att det var inbillning, och hon stängde av.

Hon hade stängt av sina känslor i så många år att hon till slut inte visste vem hon var eller vad hon kände. Så fort hon hade en tanke eller en känsla avfärdade hon den med att den var fel. Det var inbillning bara. Hon hamnade vilse i livet därför att hon aldrig visste om en känsla var sann eller inte, och hon blev sin egen grymmaste mobbare. Hon trodde inte att hon förtjänade någonting som var bra, därför att hela hon var fel.

Till slut hade hon träffat världens mest fantastiska kille som älskade henne precis som hon var. Han hade uppmuntrat henne till att vara sig själv, att våga lita mer på sig själv och att våga känna det hon kände. Att våga vara arg på sin mamma för den djupa prägel hon satt på henne.

Vad var det som hade hänt? Var han…? Han fick inte! Det fick inte vara sant! Det måste vara inbillning! Den här gången ville hon att det skulle vara inbillning.

Inspirerad av Skrivpuff: Inbillning

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!

Sorg

Körsång

Den unga kantorn reste sig från orgeln och vände sig mot pojkarna. Hon sken som ett ljus i mörkret.

”Vad duktiga ni är, killar! Den bästa kör jag haft, det ska ni veta. Nu kör vi ”group hug”, kom igen!”

Alla tjugo flockades runt henne, och det blev en enorm gruppkram. Ingenting förvånade henne längre. Inte sedan 20 killar i olika åldrar dykt upp i kyrkan och bett att få sjunga i kören. Sedan dess fanns det ingenting som kunde rubba hennes optimism. De skulle ge en konsert i kyrkan till jul, och det skulle bli bra.

Hur killarna kommit på tanken visste hon inte riktigt än. Allt var så nytt än, och hon hade fått det berättat för sig i ett antal olika versioner. Tids nog, tänkte hon, vågar de nog berätta hur det verkligen låg till.

”Och så tar vi en låt till! Vi provar på den där nya julsången vi lyssnade på förra gången, ”Mary, Did You Know”. Kommer ni ihåg hur jag berättade att vi skulle göra?”

Majoriteten av killarna nickade. De andra tänkte att det nog klarnar när de ser hur de andra gör. Saker och ting var fortfarande lite kaotiska; de var bara i början på något bra. Körsång… Killsång… Skönsång…

Inspirerad av Skrivpuff: Ta en tidning och skriv om den bild som finns på sidan 8, http://skrivpuff.blogspot.se/2016/05/25-maj.html

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill! 

Kyrka

Sagan om Elsa och snöfen

När lilla Elsa vaknade på morgonen, sprang hon bort till fönstret och tittade ut. Det var vitt så långt ögat nådde. Snön hade fallit väldigt stillsamt under större delen av natt och nästan bara lagt sig platt på marken. Elsa dansade in i mammas sovrum och småsjöng för sig själv på vägen. Hon tog ett skutt upp i sängen, och mamma vaknade i samma sekund som Elsa landade på madrassen.

”M amma, mamma vakna! Det är jättevackert ute! Snön har kommit i natt, precis som snöfen sa till mig att den skulle.”

”Inte tror jag då på någon snöfe,” sa mamman, ”men nog är det sant att det har snöat. Det började precis innan jag gick och la mig, och det ser ut som om det snöat ända sedan dess. Hur ska jag nu orka skotta fram bilen?”

”Inga problem!” konstaterade Elsa. ”Jag ber snöfen om hjälp.”

”Jag gör i ordning frukost till dig, Elsa, så får du äta frukost medan jag går ut och skottar.”

Mamman klädde på sig, och Elsa fick hon hjälpa lite med  knapparna på den klänning som hon envisats med att ta på sig när hon skulle träffa snöfen, som hon sa. Mamman oroade sig, som mammor gör, för att hennes dotter pratade så mycket om en låtsasfigur. Hon hade inte glömt bort snöfen trots att det nu var en bra bit mer än ett halvår sedan hon senast hade sett snö.

När mamman hämtat snöskyffeln och rundat husgaveln fick hon syn på bilen. Hon spärrade upp ögonen och drog efter andan. Hennes bil var snöfri! Det var den enda bilen på hela gatan som inte var helt snötäckt. Jag tror inte på snöfen, tänkte hon, men vem hade då hjälpt henne att borsta av bilen och skotta runt om så att hon skulle kunna komma ut?

Inspirerad av Skrivpuff: Vitt

Snöfen

Skrivpuff är dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Man skriver när man vill och hur ofta man vill.

Ledsen

Du vet en sådan där dag
när man känner sig som en
ledsen cockerspaniel.
En dag när allting går på sned
och ingen vill vara med.
En sådan där dag
som man vill stryka
i kalendern
och bläddra vidare
till en ny dag.

Inspirerad av Skrivpuff: Ledsen

Ledsen.jpgDagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande.

Udda

Ska du kasta?
Ska du kasta bort ditt liv?
Har du gjort allt på pin kiv?
”Kärring motvalls”, säger alla
om mig,
och det är sant;
Jag följer aldrig
med strömmen.
Jag passar aldrig in.
Är alltid som en sko
som skaver.
Jag blir aldrig ett
med flocken.
Jag gör aldrig
som alla andra.
Blir aldrig accepterad.
Alltid utanför.
Ständigt ensam.
Jag följer aldrig med
strömmen,
så vem är det
som bestämmer
om jag kastar bort
mitt liv
eller inte?

Inspirerad av Skrivpuff: Kasta

Utanför.jpg

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande.

Ta hand om

@Robert

Hej och tack för mail!

Apropå vår tidigare diskussion angående etik, och i förlängningen av det ansvar, vill jag tillägga följande, som jag glömde skriva i mitt förra mail.

”Skall jag ta hand om min bror?” frågar Kain Gud i första Mosebok, och svaret är att ja, det skulle han ha gjort, för när Gud straffar Abel rejält när han har mördat sin bror Abel. Han blir förbannad och bannlyst, rastlöst och rotlös. Vad jag vill säga med det vet jag egentligen inte. Jo, att ibland blir man ett offer för omständigheterna. Gud hade ju faktiskt favoriserat Abel och därmed gjort Kain både svartsjuk och avundsjuk.

I dagens sekulariserade samhälle är det ju inte många av oss som tampas med Gud, men vi har däremot andra människor att tampas med. ”Ta av dig offerkoftan!” säger många nuförtiden och när de egentligen menar ”Sluta gnälla! Jag vill inte höra mer”. För att slippa höra andra människors öden har de bestämt att man aldrig kan vara något offer, vilket jag inte tycker stämmer.

Man kan vara ett offer för omständigheterna – se bara på dem som råkade ut för tsunamin – och man kan vara ett offer för andra människors illvilja till exempel, men man kan även bli offer för ett rovdjur.

Med offerkoftetrenden (Jag har svårt att förlåta Mia Törnblom som startade det hela.) har också påståendet kommit om att man är ansvarig för precis allting som händer en. Det här har ju tyvärr politikerna tagit fasta på. Många menar att du kan skylla dig själv om du är arbetslös och att det är ditt eget fel att du är sjuk. Och flummarna menar att man själv har skapat sjukdomen genom fel, d v s negativa, tankar. Lägga sten på börda kallar jag det. Det leder inte till något konstruktivt alls att lägga en så tung skuld på någon.

Däremot finns det naturligtvis saker som man själv klantar till och som man måste ta ansvar för, men mer om det i nästa mail.

Hälsa Malin och ungarna!

Kram!

Inspirerad av Skrivpuff: Ta hand om

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande.

Kain och Abel.jpg