Objudna gäster

Det ligger i sakens natur på något sätt att många objudna gäster inte är välkomna. Somliga skulle hon mer än gärna ha välkomnat med öppna armar, men de uteblev alltid. Frågan är förresten om det fanns någon som överhuvudtaget någonsin kom objuden. Om det någonsin gjort det var det så fruktansvärt länge sedan så det kunde hon inte längre komma ihåg. Kanske någon gång när hon var barn, men då hade besöket knappast varit till henne utan till hennes föräldrar. För hon hade varit ensam nästan så länge hon kunde minnas.

Hon hade haft en bästa vän en gång. Det var när hon gick på lågstadiet. I alla fall så hade hon trott att de var bästisar. De lekte tillsammans nästan jämt, och hon hade trott att Carina också hade trivts med det. Själv hade hon i alla fall många gånger under livets gång nostalgiskt tänkt tillbaka på tiden med Carina och tänkt just att hon faktiskt haft en bästis en gång. Hon hade blivit jätteglad när hon hittat Carina på Facebook och hade genast skickat en vänförfrågan. Carina hade accepterat men verkade inte alls känna någon glädje över återseendet. Anna kunde aldrig förstå varför folk undvek henne; hon som alltid vinnlade sig om att vara snäll, hjälpsam och diplomatisk.

De som eventuellt verkligen skulle komma på besök var däremot inte speciellt välkomna. Anna hade en gammal bekant som kunde snacka i timmar utan att dra efter andan, uppblåst som hon var, men för övrigt fanns det nog ingen i hennes liv som brydde sig tillräckligt mycket om henne för att dyka upp helt apropå. Hon hade alltid känslan av att de få som ibland umgicks med hennes gjorde det mest för att de kände sig tvungna.

Inspirerad av Skrivpuff: Objuden

Objuden

Annonser

Avvisad

Han avvisade Klaras förslag på sitt vanliga bryska sätt. Enligt hans verklighetsuppfattning hade han alltid rätt. Det var inte bara henne han gjorde ner; det drabbade allt och alla. På de tio år som de levt tillsammans hade hon kompromissat bort sig själv. Det fanns inget kvar av henne nu. Inget som var värt att leva för. Hon hade kommit till en korsväg. Nu fanns det bara två alternativ kvar för hennes del – ”att vara eller icke vara, det är frågan…” Antingen måste hon ta livet av sig, eller så var hon tvungen att ta ut skilsmässa. Hon hade funderat över det både länge och väl.

Först hade hon tänkt på självmord. Hon hade till och med frågat en sköterska om det, en som hon kände privat. Hon fick ett svar, men hon fick ingen fråga tillbaka om hur hon mådde. Kvinnan var ingen vän;  Klara hade fått det bekräftat ytterligare en gång vid ett senare tillfälle. Om hon inte hade varit så rädd för att misslyckas, hade självmord varit ett frestande alternativ, men hon var skräckslagen inför tanken på att behöva tillbringa ett långt liv som grönsak.

Inspirerad av Skrivpuff: Avvisa

To be or not to be

 

Skicka vidare

Man skulle nästan ha kunnat tro att hon lekte leken ”Skicka vidare”, men det här var en vuxen kvinna. Livet är ingen lek för någon av oss, och så var det inte heller för Elisabeth, men någonstans på vägen hade hon fattat ett (högs omedvetet) beslut om att försöka göra livet lite roligare, och hon hade fastnat för skvaller. Hon var barnfödd i det lilla samhället så hon kände de allra flesta, vilket gjorde att många kände förtroende för henne. Det var många som öppnade sig för henne mer än de skulle vågat inför någon annan människa. Problemet var bara att Elisabeth inte kunde låta bli att föra vidare det som hon hörde.

Det var som ett tvång. Genast kände hon sig tvungen att leta upp någon som hon kunde berätta det för: ”Vet du var Stina gjorde i förra veckan?” Någonstans djupt inom sig kunde hon känna att det kanske inte var så bra att fara med skvaller, men det kändes ju så skönt att få säga det till någon. Det var hennes lilla nöje. Något roligt måste man ju få unna sig.

Ett av problemen med skvaller är att så fort någon ska återberätta en historia som de hört så förvanskas den. Kanske inte så mycket, men tillräckligt. När sedan historien vandrar runt på samhället från mun till mun, hinner den förvanskas rejält. Så rejält att det många gånger inte står klart vem det var man talade om från början, och så kom det sig att många av de historier Elisabeth spred kom tillbaka till den som berättat den för henne från första början. Det var bara det att vid det laget kunde ingen känna igen historien, utan det börjades om från början.

Inspirerad av Skrivpuff: Skicka

Skvaller

Hinnan mellan världarna

Hon hade passerat platsen många gånger förut. Någonstans inom sig visste hon det, och ändå kände hon inte igen sig. Det var som att gå in i en ny värld. Som om en slöja mellan världarna hade lyfts och hon fick tillträde till en annan värld. Det påminde henne om en dröm hon haft en gång. I drömmen befann hon sig i en gammal slottsliknande byggnad som liknade Hogwarts i filmerna om Harry Potter. Hon hade stått vid ett fönster, och någon hade förklarat för henne att just där fanns hinnan mellan två världar, och om man hoppade ut genom fönstret så bröt man igenom hinnan. Hon hade till och med kunnat se hålen i hinnan efter de två som hoppat före henne, men när språnget var taget hade hon vaknat och därmed aldrig fått se vad som väntade henne i den andra världen.

Nu var det som om hon levde fortsättningen på drömmen. Hon befann sig i verkligheten, men det var en verklighet hon inte kände igen sig i. Människorna hon såg hade ingenting med henne att göra; det fanns ingen koppling. Det fanns en hinna mellan dem, ett membran, som förhindrade all kontakt dem emellan. Likadant var det med platsen i sig. Den liknande sådant hon sett förut, men hon kände inget samband med den. Den kändes overklig precis som människorna. Det var som om de levde ett låtsasliv på en låtsasplats, och som vanligt stod hon helt utanför.

Inspirerad av Skrivpuff: Passera

Landskap