Det sista lagret

Eva slöt sig. Som en blomma som sluter sig i kvällningen, när solens sista strålar lyst färdigt för dagen. Hon slöt sig i mörkret. Det var mörkt jämt. Det fanns ingen som stöttade, ingens ens som lyssnade. Det fanns ingen helt enkelt. Hon tyckte att livet var slut, och hon slöt sig som ett skyddande lager kring den sista kärnan av liv som fanns kvar inom henne. Lager efter lager hade skalats bort. Det första hade försvunnit redan under de första åren av hennes barndom, och nästa lager hade försvunnit i skolan. Ett och annat lager hade nog försvunnit under hennes tidiga vuxenliv, nästan utan att hon lagt märke till det – hon trodde att det skulle vara så att andra fick använda henne som dörrmatta och att hon skulle vara tvungen att vara glad ändå.

Ett av de sista lagren hade försvunnit på hennes senaste arbetsplats, där hon blivit utfryst, ja regelrätt mobbad. Hon kunde inte förstå hur vuxna människor kunde vara så grymma mot henne. Som man kunde förvänta sig gick hon i väggen. Hon blev sjukskriven, och tvärtom mot vad man kunde förvänta sig så fick hon trots det ingen förståelse från sjukvården. ”Lite måste man tåla” var deras attityd. ”Du får väl tuffa till dig.” Där försvann det näst sista lagret.

Nu fanns det alltså bara ett enda – mycket tunt och skört – lager som hon slöt runt sig själv för att överleva.

Inspirerad av Skrivpuff: Sluta sig

Lök

Annonser

Ett ljus i mörkret

Vad ska du göra med alla grejer? frågade hon sig själv. Du har ju redan en massa. Hon intalade sig, ja hon hoppades, att den dagen så småningom skulle komma när hon kunde fungera som vanligt igen. Folk sa åt henne att göra sig av med dem: ”Släng det du inte använder”, sa de. ”Du blir bara ledsen av att se allt material som du inte orkar göra någonting med. Och så är det för att här står så mycket prylar som du blir så trött.”

De hade inte fattat någonting. Det som gjort henne så utmattad var någonting helt annat. Hon blev varken trött eller ledsen av att se tyger, knappar, tråd, papper, paljetter, pärlor, färg, pennor m m. Det var de som höll henne uppe. Eller rättare sagt tanken på att en dag orka skapa igen. För hon visste att finns det skaparlust så finns det liv. Lusten hade så sakteliga börjat komma tillbaka men än var det långt kvar till idéer och verkligt skapande. Men någon enstaka gång kom hon på en idé. Som kjolen hon ville sy av gröna tyger i lappteknik, med virkade löv ovanpå. Idéerna skrev hon ner – och ritade – i en anteckningsbok som hon sparade tills den dagen kom. Dagen när stressen och tröttheten slutligen gav vika för skaparkraften, dagen när mörkret gav vika för ljuset. Hon skulle vakna från sin mardröm och allt skulle vara som vanligt igen.

Inspiration av Skrivpuff: Massa

Sleeping beauty.jpg

Avsluta

Hon skulle just avsluta en sista sak. Sedan skulle hon gå hem och njuta av helgens ledighet. Men precis då valde chefen att komma in. Det var ungefär som om han hade haft en övervakningskamera inne på hennes tjänsterum, för det var likadant varje fredag. Han kom alltid in och lassade på henne en massa jobb, exakt när hon började göra sig i ordning för att gå hem.

”Det här måste du ta innan du går hem. Det är jätteviktigt att det kommer iväg idag”, sa han.

Finns det någon som verkligen sitter någonstans och tar emot det jag skickar idag? tänkte hon. Och varför kunde han inte lära sig att skicka sin epost själv? Det kändes som en konspiration, som att han gjorde allt för att hålla henne kvar på kontoret när han gick hem. Som om han fick ett lättare samvete när han visste att hon satt kvar och jobbade ett par timmar till. Där rök middagsplanerna! Hon borde lära sig att aldrig planera in någonting på fredagarna; hon visste ju att hon alltid kom hem sent från kontoret.

Inspirerad av Skrivpuff: Avsluta

Dator