Som stortå blir man trampad på varje dag. Man gör sitt bästa, och ändå blir man trampad på. Det är inget vidare, kan jag säga. I åratal fortsätter man ändå att göra sitt bästa; man vill ju vara en bra stortå trots allt, en uppskattad stortå. Sedan börjar man ge sig till känna genom nageltrång och tänker att nu ska jag väl ändå bli uppmärksammad. Vad får man då? 45 minuter hos en fotvårdare som plågar en. Och sedan… Ingenting.
Varför är det så här? Jag är ju en del av människans rötter. Jag är grunden för allt hon står på. Och ändå får jag ingen uppskattning. Jag får ta och hitta på något mer än bara nageltrång för att hon ska börja lyssna på mig. Jag vet, en röd och öm, bultande och värkande tå kan hon väl inte bara ignorera. Säg att hon inte kan det.
Verklighetsflykt 