Meningen med livet

Det var en sådan där dag när inget särskilt hände, en helt vanlig dag. Men det var samtidigt en sådan där underbar dag när precis allting kan hända. När man inte har en massa måsten och inbokningar, det är då som allt blir möjligt. Det är då man kan vara fri och ägna sig åt funderingar. Och det gjorde hon. Halva dagen gick åt till funderingar, och inget annat blev gjort. Men det gjorde inte så mycket för hon kom på en massa bra idéer, och det kom svar på lite frågor hon ställt sig.

Hon funderade över meningen med livet och kom på den, men på grund av sitt dåliga minne glömde hon bort svaret. Men det gjorde inte heller någonting för då fick hon tillfälle att fundera över det igen. Nästa gång skulle hon kanske komma på ett annat svar. För det kanske är så att det inte finns ett svar på meningen med livet. Dels har nog olika människor olika svar, och dels kan nog samma människa hitta olika svara olika dagar. Och det är som det ska vara.

Inspirerad av Skrivpuff: Särskilt

droppe

Annonser

Motstånd

Ganska tidigt hade hon kommit fram till att hela livet var ett sökande, inte så mycket efter den mening som så många pratade om. Nej, hon sökte efter sig själv, det autentiska själv som blivit begravet under så många andra människors krav och önskemål. Hon hade tappat bort sig själv.

Det var trångt i det lilla köket, och det låg saker överallt. Förväntningarna hängde i luften som ett giftigt gasmoln. Hon önskade att det fanns någon sorts gasmask man kunde sätta på sig som skulle skydda en mot andra människors önskemål.

Det enda som fanns kvar av henne numera var en liten gnutta rebelliskhet, en liten gnutta motstånd. Inte större än ett sandkorn. Hon fokuserade den lilla spillran av egen vilja och motstånd och bestämde sig för att rymma från allas krav och förväntningar, och hon klättrade ut genom det lilla köksfönstret som ledde ut på taket på byggnaden intill.

”Så här nära varandra, som myror, ska vi människor inte bo”, mumlade hon för sig själv när hon klättrade nerför brandstegen. ”Det är inte bra”. Hon hade lämnat fönstret öppet efter sig; den uppvärmningskostnaden fick någon annan ta. För första gången i livet kände hon att det faktiskt inte var hon ensam som hade ansvar för allting.

Inspirerad av Skrivpuff: Enda

fonster

 

Vakna

Tänk dig känslan när du vaknar ur en riktigt hemsk mardröm, och så tänk dig att du lever med den där mardrömskänslan dag efter dag – och aldrig vaknar. Den kryper under skinnet på dig så till den milda grad att du till slut inte ens riktigt vet om du lever en mardröm eller om du är vaken. Du nyper dig själv i skinnet för att väcka dig själv. Men du vaknar inte. Det är ingen dröm; det är ett mardrömsliv, sett ut många perspektiv.

Globalt hotas vi av klimatförstöringen. Isarna smälter och vi drabbas av översvämningar. Och ändå är det här bara början. Moder Jord skakar på sig som en hund som försöker bli av med sina loppor. Fast lopporna är vi. Människor. Som skövlar och förstör, trots att vi borde veta bättre. Så mycket bättre.

På nationell nivå ökar rasismen och önskan om ett totalitärt styre. Människors synsätt förvrids, och de blir omänskliga, fjärrstyrda robotar. De slutar tänka och tar bara in färdigförpackade åsikter utan att ifrågasätta.

På bynivå är det elakt förtal och skvaller som gäller. Under en förklädnad av falsk ombrydelse. Man ler ytligt och sticker dolken i ryggen på folk.

Och så har vi då den personliga nivån. Den mardrömmen, ja den mardrömmen vill jag vakna ur. Men mardrömmen är mer levande än jag.

Inspirerad av Skrivpuff: Vakna

soldiers-1002_960_720