Gamla inlägg

Här är äldre inlägg som tidigare låg på en annan blogg:

Vatten – 16 april 2016

Som en liten uttorkad bäck
slingrar sig mitt liv fram
mellan träd och stora stenar.

Det är torrt och inget
regn är att vänta på länge.
Tänk om vattnet tar slut helt.

I min bäck finns inga
musslor med pärlor i,
inga dolda skatter.

Och ändå väntar jag
på att regnet ska komma,
det livgivande vattnet.

Då var det dags igen – 20 april 2016

Jaha, då var det dags igen för vårsolen att titta fram.

• Jag blir så förbannad, säger jag. Och du svarar:
• Men hur kan du bli arg på solen? Det är väl bara skönt efter alla kalla vintermånader.

Du kliar dig i håret och tittar förebrående på mig.

• Ja, men du fattar väl…

Du avbryter mig och fräser:

• Nej, jag är faktiskt ingen tankeläsare.
• Det är ju inte solen jag är irriterad på, inte solen i sig. Det som stör mig är att så fort solen är framme så ska alla människor tvätta sina fönster och bilar. Och så ska de ut i sina trädgårdar och rensa och klippa gräs och grilla. Då blir jag påmind om allt det jag inte kan och orkar, och jag blir avundsjuk och förbanna på min kropp som inte klarar det jag vill att den ska orka.
• Men du ser ju så pigg ut, svarar du, och jag får lägga band på mig för att inte ge dig en rak höger mitt på näsan. Jag blir tyst en stund och säger sedan i ett så normalt tonfall som möjligt:
• Det finns faktiskt sjukdomar som inte syns utanpå.
• Jag vet, bjäbbar du som en övertrött hundvalp. Men du ser faktiskt pigg ut.

Smockan hänger i luften. Ska jag ta strid nu igen? Vad tjänar det till? Den här gången väljer jag att byta samtalsämne för jag känner mig som en uttjatad engelsklärare som försökt lära sina elever att sätta -s på verben på rätt ställe, lektion efter lektion. Vad jag än säger kommer det inte att gå in. Jag spar den lilla kraft jag har till något bättre. Det är ändå dags för vårsolen att titta fram.

• Men jag blir också så fruktansvärt irriterad på alla grannar som har högljudda fester hela sommarhalvåret. De spelar ju så högt att man inte kan höra sin egen TV.

Det här är något du förstår så nu går du själv igång. Redan efter en liten stund slutar jag lyssna. Jag orkar inte alltid finnas där för dig, när du bara tänker på dig själv. Om du någon gång hade uttryckt din sympati eller lyssnat på mig, skulle jag inte ha dragit mig undan. Då skulle jag ha kunnat ge dig lite av det sällskap du trånar efter, men jag orkar bara inte umgås med en tvättäkta narcissist. Jag har för många sjukdomar som också tär på mig, osynliga sjukdomar.

Väg – 29 april 2016

Nu står jag vid ett vägskäl och glor.
Ska jag gå ditåt – eller ditåt?
Framåt eller bakåt?
Jag vill gå tillbaka
till den trygga plats som var min,
men jag vet att jag måste framåt.
På en slingrande, främmande väg.
Hur kan det komma sig
att varje vägskäl i mitt liv
känns som vägs ände?

Stänga – 30 april 2016

Vi var i luven på varandra
förr.
Du kallade mig vidskeplig
och ointelligent.
Jag har slutat diskutera
med dig nu,
för du har stängda öron,
stängda ögon
och ett stängt sinne.
Du är som en
fyrkantig box
utan öppning.
Och jag står utanför
boxen
och fattar inte
hur du kan vilja vara
instängd
i en fyrkantig låda
utan andningshål.

Finnas – 3 maj 2016

Hur ska jag kunna förklara glädjen med att bara finnas till? Ta en dag som idag när solen skiner och vitsipporna blommar. Jag riktigt känner naturens växt- och dragningskraft.  ”Jag måste stanna”, tänker jag en lång stund men hittar ingenstans där jag kan köra åt sidan och ställa bilen en stund. Efter att jag susat förbi en särdeles vacker plats, svär jag tyst för  mig själv. Där fanns en liten skogsväg jag kunde ha kört in på, men jag såg den inte förrän precis när jag körde förbi – i nittio kilometer i timmen. Det går för fort! Jag menar inte att jag kör för fort; jag håller hastighetsbegränsningen. Nej, det jag menar är dels att jag tycker att livet går för fort. Jag har hela tiden den obehagliga känslan av att jag inte hinner med. Det andra jag tänker på är att samhället har speedat upp människors tillvaro så att vi hela tiden stressar, även när vi egentligen inte har bråttom. Folk kör för fort – alldeles på tok för fort – trots att de inte har någon tid att passa.

Efter några minuter kommer jag fram till den gamla hembygdsgården, där jag vet att det ska gå att köra in. Jag vet bara inte var, men här är en 70-sträcka så jag hinner bromsa i tid och svänga. Jag ställer bilen bredvid en riktigt gammal byggnad som finns på området, och jag tänker på vilken anakronism det är. De som slet med att uppföra byggnaden hade inga bilar eller moderna maskiner till hjälp. De slet och for illa, och jag undrar om de njöt mer eller mindre av livet än vi.

När jag rundar byggnaden gapar jag nästan av häpnad över naturens skönhet. Istället för den gräsmatta som finns på framsidan av byggnaden, möts jag här istället av en vitsippsmatta, och jag tänker på Ronja Rövardotters vårskrik. Jag tar en bild av mina vita gymnastikskor – får man säga så nu när det heter idrott i skolan? – och tänker att jag skulle vilja ikläda mig vitsipporna när jag gifter mig. Jag går runt en stund och tar en del bilder men ifrågasätter själv varför. Skönhet går ju inte riktigt att fånga med en kamera. Jo, rent bildmässigt kanske, men känslan går inte att kapsla in och fotografera. Glädjen över att finnas till och inte bara få njuta av det vackra utan även få känna sig som en del av det, det går inte att föreviga utan måste upplevas på nytt… och på nytt… och på nytt…

Allergisk – 4 maj 2016

Pollenchocken har slagit till riktigt ordentligt, och jag vaknar på nätterna av att jag inte kan andas. Min astma tycker inte om pollen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger om dagen jag tar extra inhalationer av min astmamedicin, och ändå är det som att det inte räcker. I förrgår slog det till i ögon och näsa också. Näsan är genomtäppt trots allergispray, och ögonen svider så jag knappt kan läsa trots ögondroppar.

Välkommen våren! Som jag längtat efter dig, men nu när du kommit är jag bara trött och utslagen. Alla sitter ute och njuter av solen, och jag kan inte ens ha ett fönster öppet för då bli allergin och astman värre. Jag skulle så gärna vilja ut och fotografera det vackra med våren – det finns ju ingen vackrare årstid – men då måste jag räkna med att bli utslagen i flera dagar. Och så får jag inte glömma att ta med mig inhalatorn om jag ska gå ut. Jag fick den inte med mig när jag skulle till sjukhuset i måndags, och då orkade jag nästan inte släpa mig runt i korridorerna och uppför trappan. Jag lät som en blåsbälg för jag fick inte luft.

Välkommen våren! Har du något emot att jag önskar dig välkommen sittande helt utslagen i TV-fåtöljen? Jag älskar dig, men jag har ett något kluvet förhållande till dig numera.

Drömmen om en dröm – 6 maj 2016

Jag undrar om jag någonsin kommer att komma ikapp med livet. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Det känns som om någon har stulit så där en 20 år av mitt liv. Ibland tror jag att det här bara är en mardröm och att jag ska vakna en dag och vara 31 år ung igen. Jag hoppas på det varje dag, men varje dag när jag ser mig själv i spegeln undrar jag vem där medelålders kärringen är som glor så bittert på mig. Inte är det jag i alla fall. Eller rättare sagt, jag vill inte att det ska vara jag.

Idag när jag var på stan och letade skor kom jag på mig själv med att bli riktigt ordentligt avundsjuk på alla unga tjejer som provade skor. Jag skulle vilja vara så där ung och fräsch igen och kunna klä mig snyggt. Slippa köpa fula fotriktiga skor därför att jag inte kan gå om jag köper något annat. Och då, när jag tänker sådana tankar, förstår jag vem den där medelålders kärringen är.

Tjugo år av mitt liv har jag missat, och dem får jag aldrig igen. Inte hur jag än skyndar mig och stressar och pressar mig själv att försöka hinna så mycket som möjligt. Det enda som händer är jag blir ännu tröttare och ännu sjukare. Och ännu mer bitter. Så ibland tänker jag att jag ska lägga precis allting åt sidan och försöka att bara njuta av livet. Jag skulle vilja ligga i en hängmatta, i skuggan av två stora träd, och bara läsa. Drömmar är drömmar, men det är inte verklighet. Vilket jag än väljer kommer jag aldrig att komma ikapp.