Processen

Hon var inne i en djup och ibland smärtsamt långsam process, en där hon försökte gå från självdestruktivitet och självförakt till självmedkänsla. Livet hade farit hårt fram med henne; hon hade varit utsatt för saker som hon inte ens kunde prata om. Varje dag höll hon rättegång mot sig själv, och varje dag förlorade hon målet. Hon var sin egen åklagare i processer lika rättsvidriga och absurda som i Kafkas Processen; hon var rättslös i sitt laglösa inre. Andra människor hade lärt henne att hennes enda värde var som en dörrmatta, där de kunde torka av sig allt det som de inte ville veta av hos sig själva. De projicerade, och hon hade förgäves försökt avprojicera sig, men hon hade inte blivit av med deras skräp utan internaliserade det till den grad att hon verkligen gjort sig själv illa, både fysiskt och psykiskt.

I början av processen hade hon försökt förändra allting hos sig själv; hon skulle bli den perfekta människan. Hon hade försökt nå det ouppnåeliga och därmed gjort sig själv ännu mer illa. Hon skulle klara allt och aldrig ta åt sig av vad andra människor sade. Det tog tid innan hon förstod att hon måste sätta gränser. Främst för andra men även för sig själv. Perfektion finns inte. En perfekt människa skulle vara tråkig, för det är olikheter och egendomligheter som gör oss intressanta som människor. Vi är alla unika, och det är det som är så fantastiskt.

Så småningom gick det upp för henne att det hon hållit på med så länge, att försöka förändra sig själv, var ett självskadebeteende. Istället skulle hon vara mer av den hon var. Hon fick finnas, och hon fick vara precis sådan som hon var.

Inspirerad av Skrivpuff: Process

Domstol

 

Annonser

Meningen med livet

Det var en sådan där dag när inget särskilt hände, en helt vanlig dag. Men det var samtidigt en sådan där underbar dag när precis allting kan hända. När man inte har en massa måsten och inbokningar, det är då som allt blir möjligt. Det är då man kan vara fri och ägna sig åt funderingar. Och det gjorde hon. Halva dagen gick åt till funderingar, och inget annat blev gjort. Men det gjorde inte så mycket för hon kom på en massa bra idéer, och det kom svar på lite frågor hon ställt sig.

Hon funderade över meningen med livet och kom på den, men på grund av sitt dåliga minne glömde hon bort svaret. Men det gjorde inte heller någonting för då fick hon tillfälle att fundera över det igen. Nästa gång skulle hon kanske komma på ett annat svar. För det kanske är så att det inte finns ett svar på meningen med livet. Dels har nog olika människor olika svar, och dels kan nog samma människa hitta olika svara olika dagar. Och det är som det ska vara.

Inspirerad av Skrivpuff: Särskilt

droppe

Motstånd

Ganska tidigt hade hon kommit fram till att hela livet var ett sökande, inte så mycket efter den mening som så många pratade om. Nej, hon sökte efter sig själv, det autentiska själv som blivit begravet under så många andra människors krav och önskemål. Hon hade tappat bort sig själv.

Det var trångt i det lilla köket, och det låg saker överallt. Förväntningarna hängde i luften som ett giftigt gasmoln. Hon önskade att det fanns någon sorts gasmask man kunde sätta på sig som skulle skydda en mot andra människors önskemål.

Det enda som fanns kvar av henne numera var en liten gnutta rebelliskhet, en liten gnutta motstånd. Inte större än ett sandkorn. Hon fokuserade den lilla spillran av egen vilja och motstånd och bestämde sig för att rymma från allas krav och förväntningar, och hon klättrade ut genom det lilla köksfönstret som ledde ut på taket på byggnaden intill.

”Så här nära varandra, som myror, ska vi människor inte bo”, mumlade hon för sig själv när hon klättrade nerför brandstegen. ”Det är inte bra”. Hon hade lämnat fönstret öppet efter sig; den uppvärmningskostnaden fick någon annan ta. För första gången i livet kände hon att det faktiskt inte var hon ensam som hade ansvar för allting.

Inspirerad av Skrivpuff: Enda

fonster

 

Svävande

”Att  sväva i luften” kan ju tolkas som att allting är fantastiskt underbart och man svävar som en liten fe eller en kolibri i luften. Inget kunde vara mer fel. Det är när någon ryckt undan mattan för en som man svävar i luften. Då när tillvaron rasat och alla ens drömmar gått i kras. Det är då man svävar, och det finns ingen fast materia i närheten. Man hänger inte ens med en snara om halsen, vilket hade varit att föredra, för då hade man åtminstone haft något fast att hålla sig i. Men nej, all fast materia är borta. Väderstrecken har försvunnit, och det finns ingenting – absolut ingenting – att orientera sig efter. Det är helvetet på jorden. Apokalypsen. Och det finns inget sätt att veta om man är en Fågel Fenix som kommer att resa sig ur askan, eller om man bara kommer att bli bränd till kol. Man vet inte om det finns ett liv efter detta.

”Hon svävade på svaret”, säger man ibland. Och det här kan vara sådant som bidrar till en annan människas Apokalyps. För när någon svävar på svaret, anar man oärlighet där bakom, och det är just lögner som kan förstöra en annan människas liv. Så låt oss låta bli att sväva på svaren.

Inspirerad av Skrivpuff: Sväva

kolibri

Ingenting är gratis

”Du tror väl inte att du ska få det gratis. Svenskar kräver en motprestation”, sa den ryska kvinnans man som kom från ytterligare en annan kultur. Båda försökte begripa sig på den svenska.

Gudarna ska veta att man inte får någonting gratis i livet. Även det som är ens lagstadgade rätt måste man kämpa för. Flyktingar kämpar för att få asyl, föräldrar till funktionshindrade barn kämpar för barnens rätt i skola och samhälle, och om bara de gamla hade orkat så skulle de kämpa för ett värdigt äldreboende och en värdig död. Men det är ju så att alla svaga grupper måste kämpa fem gånger så mycket som de starka grupperna i samhället. Räcker det ens med fem gånger? Kanske är det hundra. Eller flera hundra.

Hur som helst, Svetlana gick hem till den äldre kvinnan som lärde henne svenska och storstädare. Hon svepte runt som en virvelvind i lägenheten med rengöringsmedel och skurtrasa medan den gamla kvinnan led i tysthet. Man får ingenting gratis. Men hon ville inte att en kvinns som nästan var en främling för henne skulle städa hennes lägenhet. Hon ville det verkligen inte, men det gick inte att stoppa henne.

Inspirerad av Skrivpuff: Gratis

stadning

Vem var det?

Hon försökte skaka av sig olusten som en hund skakar på sig för att få bort vattnet ur pälsen; den hade krupit in under skinnet på henne. Det kändes verkligen ruggigt, och hon kunde inte riktigt skilja på om det var den obehagliga tanken eller höstkylan hon försökte bli av med, för båda hade bitit sig fast.

Jobbet var slut för dagen, och hon var på väg hem. För vart skulle hon annars ta vägen? Hon tänkte stanna till och gå lite i affärer, enbart för att fördröja hemkomsten lite. Det kändes inte bra hemma längre, men  hon hade ingen annanstans att ta vägen. Kan man göra en polisanmälan om man bara misstänker att någon har varit i ens bostad men inte har några bevis för det? När ingenting saknas? Hon hade grubblat över de här frågorna ända sedan igår kväll.

Det hade legat en tidning på hallbyrån när hon kommit hem från jobbet. Hon brukade aldrig lägga någonting där, då det så lätt blev att det samlades stora höga med reklam och post, så hon var rätt säker på att hon inte lagt tidningen där själv. Men hur vet man säkert att man inte har gjort det? Tänk om hon börjat tappa minnet! Det kanske var Alzheimers.

Eller så var det någon annan.

Inspiration från Skrivpuff: Ruggigt

host

En lång resa

Han hade varit på behandlingshem en hel månad, och nu skulle han få åka hem. I fyra veckor hade han suttit och lyssnat när alkoholister rapade upp ”Hej jag heter NN och jag är alkoholist”. Det var orättvist att han suttit inlåst tillsammans med dem under så lång tid. Själv var han inte alkoholist; han hade minsann koll på sitt drickande. Det var jobbet som hade skickat hit honom, men hans fru drack lika mycket som han, så om han skulle vara här så borde hon också vara det.

Anhörigveckan var den sista delen av behandlingen. Han tyckte nästan att den var jobbigast. Att konfronteras med gnälliga anhöriga som såg på honom som om han också var alkoholist. Jo, visserligen hade han sagt det under både morgon- och kvällssamlingarna: ”Hej, jag heter Claes och jag är alkoholist.” Men det var bara för att han var tvungen liksom. I pauserna talade om för dem att han minsann inte alls hade problem med alkoholen och att det första han tänkte göra när han kom ut därifrån var att sticka till Systemet och köpa öl.

Claes fru kom och hämtade honom på fredag eftermiddag. Hon frågade hur det varit men lyssnade inte riktigt när han svarade.

”Du”, sa hon. ”Jag har tänkt lite. Vi kanske skulle låta bli alkoholen helt och hållet båda två.”

”Det låter som om det är du som har varit på torken”, sa han.

”Jag har läst mycket när du var där. Och tänkt ännu mer. Risken finns ju att vi blir alkoholister även om vi inte är det nu.”

Han tänkte längtansfullt på en kall öl.

”Jag sticker till Systemet”, var hans enda svar.

Han kom hem med en sexpack.

”Tre till dig och tre till mig. Det lilla kan vi väl dricka. Tre öl gör inte någon till alkoholist.”

Dricker man tre blir det lätt fler, tänkte hon, och i samma ögonblick bestämde hon sig för att inte röra ölen utan förberedde sig på en lång hemresa.

Inspirerad av Skrivpuff: bestämde sig för att inte röra ölen och förberedde sig på en lång hemresa

Glas