Det är svårt att vara människa. Det visste Strindberg. ”Det är synd om människorna” är det absolut bästa han skrivit, tycker jag. Vi föds och vi dör, och dess emellan ska vi hinna göra så väldigt mycket. Press och stress och krav och hopp och önskningar. Allt det ska vi hinna med, orka med, klara av medan vi mår dåligt. Medan vi gör vårt yttersta för att inte låtsas om våra inre sår. De som vi jämt bär med oss.
Vissa människor lyckas intala sig själva att de är hela; de har lyckats tränga undan alla sår ner i det undermedvetna. Där ligger de och pyr. Och rätt som det är bränner de någon, någon annan. Alltid någon annan. De projicerar alla sina sår och tillkortakommanden på andra människor. Då slipper de själva ta ansvar. Det är så praktiskt att allting alltid är någon annans fel. Då kan man fortsätta att putsa på fasaden och hoppas att ingen annan ser ens sår.
Men det finns de som ser. De ser såren. De ser försöken att dölja dem. De ser projektionerna och elakheterna. De ser bakom fasaden. De ser.
Inspirerat av Skrivpuff: Svår
Verklighetsflykt 