Ingenting är gratis

”Du tror väl inte att du ska få det gratis. Svenskar kräver en motprestation”, sa den ryska kvinnans man som kom från ytterligare en annan kultur. Båda försökte begripa sig på den svenska.

Gudarna ska veta att man inte får någonting gratis i livet. Även det som är ens lagstadgade rätt måste man kämpa för. Flyktingar kämpar för att få asyl, föräldrar till funktionshindrade barn kämpar för barnens rätt i skola och samhälle, och om bara de gamla hade orkat så skulle de kämpa för ett värdigt äldreboende och en värdig död. Men det är ju så att alla svaga grupper måste kämpa fem gånger så mycket som de starka grupperna i samhället. Räcker det ens med fem gånger? Kanske är det hundra. Eller flera hundra.

Hur som helst, Svetlana gick hem till den äldre kvinnan som lärde henne svenska och storstädare. Hon svepte runt som en virvelvind i lägenheten med rengöringsmedel och skurtrasa medan den gamla kvinnan led i tysthet. Man får ingenting gratis. Men hon ville inte att en kvinns som nästan var en främling för henne skulle städa hennes lägenhet. Hon ville det verkligen inte, men det gick inte att stoppa henne.

Inspirerad av Skrivpuff: Gratis

Död eller levande?

Han hade fel; han hade inte berättat det för henne tidigare. Hon visste det med hela sitt väsen, lika väl som hon visste att han aldrig kunde erkänna att han hade fel. Han såg sig själv som smartare och mer kompetent än alla andra, och följaktligen – i hans värld – hade han alltid rätt. Hon blev hemmablind, men hon vande sig ändå aldrig riktigt vid att det alltid var hon som hade fel, för någonstans djupt inom henne fanns en kärna som fortfarande nästan kunde skilja på hans förvrängda världsbild och verkligheten. Det gick aldrig att diskutera med honom just på grund av att hans världsbild inte stämde överens med hennes. Hennes friska jag försvann mer och mer; hon kände det som att hon dog inombords. Mer och mer för varje dag. Ibland undrade hon nästan om hon fortfarande existerade. Så en dag upptäckte hon att hon faktiskt ville dö. Hon ville lägga sig ner, somna och aldrig mer vakna, för det måste vara skönare att vara död på riktigt än att vara levande död. Det var hon övertygad om.

Inspirerad av Skrivpuff: Erkänna

 

Vem var det?

Hon försökte skaka av sig olusten som en hund skakar på sig för att få bort vattnet ur pälsen; den hade krupit in under skinnet på henne. Det kändes verkligen ruggigt, och hon kunde inte riktigt skilja på om det var den obehagliga tanken eller höstkylan hon försökte bli av med, för båda hade bitit sig fast.

Jobbet var slut för dagen, och hon var på väg hem. För vart skulle hon annars ta vägen? Hon tänkte stanna till och gå lite i affärer, enbart för att fördröja hemkomsten lite. Det kändes inte bra hemma längre, men  hon hade ingen annanstans att ta vägen. Kan man göra en polisanmälan om man bara misstänker att någon har varit i ens bostad men inte har några bevis för det? När ingenting saknas? Hon hade grubblat över de här frågorna ända sedan igår kväll.

Det hade legat en tidning på hallbyrån när hon kommit hem från jobbet. Hon brukade aldrig lägga någonting där, då det så lätt blev att det samlades stora höga med reklam och post, så hon var rätt säker på att hon inte lagt tidningen där själv. Men hur vet man säkert att man inte har gjort det? Tänk om hon börjat tappa minnet! Det kanske var Alzheimers.

Eller så var det någon annan.

Inspiration från Skrivpuff: Ruggigt

Ofattbart

Vad var det som hade hänt med hennes land? Det var ofattbart! Man skulle kunnat tro att folk hade blivit masshjärntvättade. Till att bli omänskliga och rabbla upp misinformation. Dessutom var de helt och hållet oemottagliga för fakta. Det var som om nästan ingen tänkte själv längre. De bara sa sådant som andra hade sagt åt dem att säga, andra med makt. Vad trodde de skulle hända? Trodde de att de skulle blir belönade av makten?

Hon hade pratat med en gammal god vän som bott utomlands i större delen av sitt liv, och Elin kunde inte heller förstå vad som hade hänt med människorna i landet.

”Det är stor skillnad på bara ett år”, sa Elin som varit på besök i sitt hemland precis ett år tidigare också. ”Det är som om människor bara är tomma skal.”

Tomma och ytliga. Och aggressiva. Om man inte höll med den ledande opinionen i olika åsiktsfrågor blev man attackerad hårt och med hat. De ville täppa till käften på en, göra en illa, ja faktiskt tillintetgöra en. Hon var rädd. Rädd för vad som hänt med hennes land. Och rädd för vad som skulle hända henne, hon som aldrig höll tyst när hon inte höll med den stora massan.

Inspirerad av Skrivpuff: Ofattbart