Vakna

Tänk dig känslan när du vaknar ur en riktigt hemsk mardröm, och så tänk dig att du lever med den där mardrömskänslan dag efter dag – och aldrig vaknar. Den kryper under skinnet på dig så till den milda grad att du till slut inte ens riktigt vet om du lever en mardröm eller om du är vaken. Du nyper dig själv i skinnet för att väcka dig själv. Men du vaknar inte. Det är ingen dröm; det är ett mardrömsliv, sett ut många perspektiv.

Globalt hotas vi av klimatförstöringen. Isarna smälter och vi drabbas av översvämningar. Och ändå är det här bara början. Moder Jord skakar på sig som en hund som försöker bli av med sina loppor. Fast lopporna är vi. Människor. Som skövlar och förstör, trots att vi borde veta bättre. Så mycket bättre.

På nationell nivå ökar rasismen och önskan om ett totalitärt styre. Människors synsätt förvrids, och de blir omänskliga, fjärrstyrda robotar. De slutar tänka och tar bara in färdigförpackade åsikter utan att ifrågasätta.

På bynivå är det elakt förtal och skvaller som gäller. Under en förklädnad av falsk ombrydelse. Man ler ytligt och sticker dolken i ryggen på folk.

Och så har vi då den personliga nivån. Den mardrömmen, ja den mardrömmen vill jag vakna ur. Men mardrömmen är mer levande än jag.

Inspirerad av Skrivpuff: Vakna

soldiers-1002_960_720

Annonser

Gruppterapi

”Det blir bättre ju mer du tränar”, sa de till Frida.

Hon hade gått med på gruppbehandling för sin sociala fobi. Det var det enda som hjälpte, menade de. Man behövde träna tillsammans med andra, och Frida hade tyckt att tanken lät god, men hon hade gått dit med en smygande obehagskänsla. Och mycket riktigt, det blev inte som hon trodde.

Ledarna sa att de skulle träna tillsammans, men i verkligheten var de alla tvungna att träna ensamma, och då föll ju hela tanken med en gruppterapi. Varför ska man då tvinga ihop människor i grupp som känner obehag i grupper med andra människor? Det är bisarrt.

Frida frågade försiktigt runt i gruppen om någon hade upplevt någon som helst form av förbättring. Ingen. Inte en enda en hade blivit bättre. De flesta rapporterade istället att de mådde sämre efter behandlingen, och att de kände sig misslyckades. Samtliga hade trott att man skulle fått chansen att träna tillsammans med en terapeut eller åtminstone med varandra. Men så var inte upplägget alls. Var och en skulle träna ensam.

Det var på så sätt rädslan och den sociala fobin blev värre.

Inspirerad av Skrivpuff: Ju mer

gruppterapi

Död eller levande?

Han hade fel; han hade inte berättat det för henne tidigare. Hon visste det med hela sitt väsen, lika väl som hon visste att han aldrig kunde erkänna att han hade fel. Han såg sig själv som smartare och mer kompetent än alla andra, och följaktligen – i hans värld – hade han alltid rätt. Hon blev hemmablind, men hon vande sig ändå aldrig riktigt vid att det alltid var hon som hade fel, för någonstans djupt inom henne fanns en kärna som fortfarande nästan kunde skilja på hans förvrängda världsbild och verkligheten. Det gick aldrig att diskutera med honom just på grund av att hans världsbild inte stämde överens med hennes. Hennes friska jag försvann mer och mer; hon kände det som att hon dog inombords. Mer och mer för varje dag. Ibland undrade hon nästan om hon fortfarande existerade. Så en dag upptäckte hon att hon faktiskt ville dö. Hon ville lägga sig ner, somna och aldrig mer vakna, för det måste vara skönare att vara död på riktigt än att vara levande död. Det var hon övertygad om.

Inspirerad av Skrivpuff: Erkänna

dod

 

Ofattbart

Vad var det som hade hänt med hennes land? Det var ofattbart! Man skulle kunnat tro att folk hade blivit masshjärntvättade. Till att bli omänskliga och rabbla upp misinformation. Dessutom var de helt och hållet oemottagliga för fakta. Det var som om nästan ingen tänkte själv längre. De bara sa sådant som andra hade sagt åt dem att säga, andra med makt. Vad trodde de skulle hända? Trodde de att de skulle blir belönade av makten?

Hon hade pratat med en gammal god vän som bott utomlands i större delen av sitt liv, och Elin kunde inte heller förstå vad som hade hänt med människorna i landet.

”Det är stor skillnad på bara ett år”, sa Elin som varit på besök i sitt hemland precis ett år tidigare också. ”Det är som om människor bara är tomma skal.”

Tomma och ytliga. Och aggressiva. Om man inte höll med den ledande opinionen i olika åsiktsfrågor blev man attackerad hårt och med hat. De ville täppa till käften på en, göra en illa, ja faktiskt tillintetgöra en. Hon var rädd. Rädd för vad som hänt med hennes land. Och rädd för vad som skulle hända henne, hon som aldrig höll tyst när hon inte höll med den stora massan.

Inspirerad av Skrivpuff: Ofattbart

Mask

Det sista lagret

Eva slöt sig. Som en blomma som sluter sig i kvällningen, när solens sista strålar lyst färdigt för dagen. Hon slöt sig i mörkret. Det var mörkt jämt. Det fanns ingen som stöttade, ingens ens som lyssnade. Det fanns ingen helt enkelt. Hon tyckte att livet var slut, och hon slöt sig som ett skyddande lager kring den sista kärnan av liv som fanns kvar inom henne. Lager efter lager hade skalats bort. Det första hade försvunnit redan under de första åren av hennes barndom, och nästa lager hade försvunnit i skolan. Ett och annat lager hade nog försvunnit under hennes tidiga vuxenliv, nästan utan att hon lagt märke till det – hon trodde att det skulle vara så att andra fick använda henne som dörrmatta och att hon skulle vara tvungen att vara glad ändå.

Ett av de sista lagren hade försvunnit på hennes senaste arbetsplats, där hon blivit utfryst, ja regelrätt mobbad. Hon kunde inte förstå hur vuxna människor kunde vara så grymma mot henne. Som man kunde förvänta sig gick hon i väggen. Hon blev sjukskriven, och tvärtom mot vad man kunde förvänta sig så fick hon trots det ingen förståelse från sjukvården. ”Lite måste man tåla” var deras attityd. ”Du får väl tuffa till dig.” Där försvann det näst sista lagret.

Nu fanns det alltså bara ett enda – mycket tunt och skört – lager som hon slöt runt sig själv för att överleva.

Inspirerad av Skrivpuff: Sluta sig

Lök

Ett ljus i mörkret

Vad ska du göra med alla grejer? frågade hon sig själv. Du har ju redan en massa. Hon intalade sig, ja hon hoppades, att den dagen så småningom skulle komma när hon kunde fungera som vanligt igen. Folk sa åt henne att göra sig av med dem: ”Släng det du inte använder”, sa de. ”Du blir bara ledsen av att se allt material som du inte orkar göra någonting med. Och så är det för att här står så mycket prylar som du blir så trött.”

De hade inte fattat någonting. Det som gjort henne så utmattad var någonting helt annat. Hon blev varken trött eller ledsen av att se tyger, knappar, tråd, papper, paljetter, pärlor, färg, pennor m m. Det var de som höll henne uppe. Eller rättare sagt tanken på att en dag orka skapa igen. För hon visste att finns det skaparlust så finns det liv. Lusten hade så sakteliga börjat komma tillbaka men än var det långt kvar till idéer och verkligt skapande. Men någon enstaka gång kom hon på en idé. Som kjolen hon ville sy av gröna tyger i lappteknik, med virkade löv ovanpå. Idéerna skrev hon ner – och ritade – i en anteckningsbok som hon sparade tills den dagen kom. Dagen när stressen och tröttheten slutligen gav vika för skaparkraften, dagen när mörkret gav vika för ljuset. Hon skulle vakna från sin mardröm och allt skulle vara som vanligt igen.

Inspiration av Skrivpuff: Massa

Sleeping beauty.jpg

Avsluta

Hon skulle just avsluta en sista sak. Sedan skulle hon gå hem och njuta av helgens ledighet. Men precis då valde chefen att komma in. Det var ungefär som om han hade haft en övervakningskamera inne på hennes tjänsterum, för det var likadant varje fredag. Han kom alltid in och lassade på henne en massa jobb, exakt när hon började göra sig i ordning för att gå hem.

”Det här måste du ta innan du går hem. Det är jätteviktigt att det kommer iväg idag”, sa han.

Finns det någon som verkligen sitter någonstans och tar emot det jag skickar idag? tänkte hon. Och varför kunde han inte lära sig att skicka sin epost själv? Det kändes som en konspiration, som att han gjorde allt för att hålla henne kvar på kontoret när han gick hem. Som om han fick ett lättare samvete när han visste att hon satt kvar och jobbade ett par timmar till. Där rök middagsplanerna! Hon borde lära sig att aldrig planera in någonting på fredagarna; hon visste ju att hon alltid kom hem sent från kontoret.

Inspirerad av Skrivpuff: Avsluta

Dator