Skicka vidare

Man skulle nästan ha kunnat tro att hon lekte leken ”Skicka vidare”, men det här var en vuxen kvinna. Livet är ingen lek för någon av oss, och så var det inte heller för Elisabeth, men någonstans på vägen hade hon fattat ett (högs omedvetet) beslut om att försöka göra livet lite roligare, och hon hade fastnat för skvaller. Hon var barnfödd i det lilla samhället så hon kände de allra flesta, vilket gjorde att många kände förtroende för henne. Det var många som öppnade sig för henne mer än de skulle vågat inför någon annan människa. Problemet var bara att Elisabeth inte kunde låta bli att föra vidare det som hon hörde.

Det var som ett tvång. Genast kände hon sig tvungen att leta upp någon som hon kunde berätta det för: ”Vet du var Stina gjorde i förra veckan?” Någonstans djupt inom sig kunde hon känna att det kanske inte var så bra att fara med skvaller, men det kändes ju så skönt att få säga det till någon. Det var hennes lilla nöje. Något roligt måste man ju få unna sig.

Ett av problemen med skvaller är att så fort någon ska återberätta en historia som de hört så förvanskas den. Kanske inte så mycket, men tillräckligt. När sedan historien vandrar runt på samhället från mun till mun, hinner den förvanskas rejält. Så rejält att det många gånger inte står klart vem det var man talade om från början, och så kom det sig att många av de historier Elisabeth spred kom tillbaka till den som berättat den för henne från första början. Det var bara det att vid det laget kunde ingen känna igen historien, utan det börjades om från början.

Inspirerad av Skrivpuff: Skicka