Objudna gäster

Det ligger i sakens natur på något sätt att många objudna gäster inte är välkomna. Somliga skulle hon mer än gärna ha välkomnat med öppna armar, men de uteblev alltid. Frågan är förresten om det fanns någon som överhuvudtaget någonsin kom objuden. Om det någonsin gjort det var det så fruktansvärt länge sedan så det kunde hon inte längre komma ihåg. Kanske någon gång när hon var barn, men då hade besöket knappast varit till henne utan till hennes föräldrar. För hon hade varit ensam nästan så länge hon kunde minnas.

Hon hade haft en bästa vän en gång. Det var när hon gick på lågstadiet. I alla fall så hade hon trott att de var bästisar. De lekte tillsammans nästan jämt, och hon hade trott att Carina också hade trivts med det. Själv hade hon i alla fall många gånger under livets gång nostalgiskt tänkt tillbaka på tiden med Carina och tänkt just att hon faktiskt haft en bästis en gång. Hon hade blivit jätteglad när hon hittat Carina på Facebook och hade genast skickat en vänförfrågan. Carina hade accepterat men verkade inte alls känna någon glädje över återseendet. Anna kunde aldrig förstå varför folk undvek henne; hon som alltid vinnlade sig om att vara snäll, hjälpsam och diplomatisk.

De som eventuellt verkligen skulle komma på besök var däremot inte speciellt välkomna. Anna hade en gammal bekant som kunde snacka i timmar utan att dra efter andan, uppblåst som hon var, men för övrigt fanns det nog ingen i hennes liv som brydde sig tillräckligt mycket om henne för att dyka upp helt apropå. Hon hade alltid känslan av att de få som ibland umgicks med hennes gjorde det mest för att de kände sig tvungna.

Inspirerad av Skrivpuff: Objuden