De som ser

Det är svårt att vara människa. Det visste Strindberg. ”Det är synd om människorna” är det absolut bästa han skrivit, tycker jag. Vi föds och vi dör, och dess emellan ska vi hinna göra så väldigt mycket. Press och stress och krav och hopp och önskningar. Allt det ska vi hinna med, orka med, klara av medan vi mår dåligt. Medan vi gör vårt yttersta för att inte låtsas om våra inre sår. De som vi jämt bär med oss.

Vissa människor lyckas intala sig själva att de är hela; de har lyckats tränga undan alla sår ner i det undermedvetna. Där ligger de och pyr. Och rätt som det är bränner de någon, någon annan. Alltid någon annan. De projicerar alla sina sår och tillkortakommanden på andra människor. Då slipper de själva ta ansvar. Det är så praktiskt att allting alltid är någon annans fel. Då kan man fortsätta att putsa på fasaden och hoppas att ingen annan ser ens sår.

Men det finns de som ser. De ser såren. De ser försöken att dölja dem. De ser projektionerna och elakheterna. De ser bakom fasaden. De ser.

Inspirerat av Skrivpuff: Svår

Meningen med livet

Det var en sådan där dag när inget särskilt hände, en helt vanlig dag. Men det var samtidigt en sådan där underbar dag när precis allting kan hända. När man inte har en massa måsten och inbokningar, det är då som allt blir möjligt. Det är då man kan vara fri och ägna sig åt funderingar. Och det gjorde hon. Halva dagen gick åt till funderingar, och inget annat blev gjort. Men det gjorde inte så mycket för hon kom på en massa bra idéer, och det kom svar på lite frågor hon ställt sig.

Hon funderade över meningen med livet och kom på den, men på grund av sitt dåliga minne glömde hon bort svaret. Men det gjorde inte heller någonting för då fick hon tillfälle att fundera över det igen. Nästa gång skulle hon kanske komma på ett annat svar. För det kanske är så att det inte finns ett svar på meningen med livet. Dels har nog olika människor olika svar, och dels kan nog samma människa hitta olika svara olika dagar. Och det är som det ska vara.

Inspirerad av Skrivpuff: Särskilt

Gruppterapi

”Det blir bättre ju mer du tränar”, sa de till Frida.

Hon hade gått med på gruppbehandling för sin sociala fobi. Det var det enda som hjälpte, menade de. Man behövde träna tillsammans med andra, och Frida hade tyckt att tanken lät god, men hon hade gått dit med en smygande obehagskänsla. Och mycket riktigt, det blev inte som hon trodde.

Ledarna sa att de skulle träna tillsammans, men i verkligheten var de alla tvungna att träna ensamma, och då föll ju hela tanken med en gruppterapi. Varför ska man då tvinga ihop människor i grupp som känner obehag i grupper med andra människor? Det är bisarrt.

Frida frågade försiktigt runt i gruppen om någon hade upplevt någon som helst form av förbättring. Ingen. Inte en enda en hade blivit bättre. De flesta rapporterade istället att de mådde sämre efter behandlingen, och att de kände sig misslyckades. Samtliga hade trott att man skulle fått chansen att träna tillsammans med en terapeut eller åtminstone med varandra. Men så var inte upplägget alls. Var och en skulle träna ensam.

Det var på så sätt rädslan och den sociala fobin blev värre.

Inspirerad av Skrivpuff: Ju mer

Död eller levande?

Han hade fel; han hade inte berättat det för henne tidigare. Hon visste det med hela sitt väsen, lika väl som hon visste att han aldrig kunde erkänna att han hade fel. Han såg sig själv som smartare och mer kompetent än alla andra, och följaktligen – i hans värld – hade han alltid rätt. Hon blev hemmablind, men hon vande sig ändå aldrig riktigt vid att det alltid var hon som hade fel, för någonstans djupt inom henne fanns en kärna som fortfarande nästan kunde skilja på hans förvrängda världsbild och verkligheten. Det gick aldrig att diskutera med honom just på grund av att hans världsbild inte stämde överens med hennes. Hennes friska jag försvann mer och mer; hon kände det som att hon dog inombords. Mer och mer för varje dag. Ibland undrade hon nästan om hon fortfarande existerade. Så en dag upptäckte hon att hon faktiskt ville dö. Hon ville lägga sig ner, somna och aldrig mer vakna, för det måste vara skönare att vara död på riktigt än att vara levande död. Det var hon övertygad om.

Inspirerad av Skrivpuff: Erkänna

 

Jagad

Hon hade en undermedveten längtan att fly. Som om varje situation i livet vore farlig. Egentligen visste hon inte riktigt varför, men hon litade inte på folk. Hon kunde inte förklara det, men hon tänkte att hon kanske att varit med om något hemskt.

På nätterna drömde hon mardrömmar. Hon blev jagad, men hon fick aldrig reda på vad som hände sedan, för hon vaknade alltid medan jakten fortfarande pågick. Dagtid hade hon svårt att koncentrera sig, och hon fick minnesluckor. Känslan hon hade angående minnesluckorna var att det måste ha hänt någonting hemskt under minnesluckan. Det var så det tedde sig för henne i alla fall. Hon visste att hon försvann ”någon annanstans” under den tiden. Men vart det var hon försvann, visste hon inte. Bara att det var till något stort, svart hål. Det kändes som om hon skulle dö, och ibland tänkte hon att hon hellre skulle dö än att behöva uppleva ett till sådant där ”anfall”. Hon visste inte riktigt vad hon skulle kalla det som hände.

Det var som om någonting inom henne zoomade ut. Hon kallsvettades, blev illamående och kände sig svimfärdig. Hon tappade kontakten med yttervärlden, d v s hon visste fortfarande någorlunda vem hon var, var hon befann sig och vem som fanns i rummet med henne, men hon kunde inte längre kommunicera med den personen för hon befann sig någon annanstans. Det kändes bekant på ett väldigt obehagligt sätt, men hon hann aldrig få reda på var hon var, innan hon kom tillbaka till här och nu, till verkligheten.

Inspirerad av Skrivpuff: Undermedveten