Meningen med livet

Det var en sådan där dag när inget särskilt hände, en helt vanlig dag. Men det var samtidigt en sådan där underbar dag när precis allting kan hända. När man inte har en massa måsten och inbokningar, det är då som allt blir möjligt. Det är då man kan vara fri och ägna sig åt funderingar. Och det gjorde hon. Halva dagen gick åt till funderingar, och inget annat blev gjort. Men det gjorde inte så mycket för hon kom på en massa bra idéer, och det kom svar på lite frågor hon ställt sig.

Hon funderade över meningen med livet och kom på den, men på grund av sitt dåliga minne glömde hon bort svaret. Men det gjorde inte heller någonting för då fick hon tillfälle att fundera över det igen. Nästa gång skulle hon kanske komma på ett annat svar. För det kanske är så att det inte finns ett svar på meningen med livet. Dels har nog olika människor olika svar, och dels kan nog samma människa hitta olika svara olika dagar. Och det är som det ska vara.

Inspirerad av Skrivpuff: Särskilt

Jagad

Hon hade en undermedveten längtan att fly. Som om varje situation i livet vore farlig. Egentligen visste hon inte riktigt varför, men hon litade inte på folk. Hon kunde inte förklara det, men hon tänkte att hon kanske att varit med om något hemskt.

På nätterna drömde hon mardrömmar. Hon blev jagad, men hon fick aldrig reda på vad som hände sedan, för hon vaknade alltid medan jakten fortfarande pågick. Dagtid hade hon svårt att koncentrera sig, och hon fick minnesluckor. Känslan hon hade angående minnesluckorna var att det måste ha hänt någonting hemskt under minnesluckan. Det var så det tedde sig för henne i alla fall. Hon visste att hon försvann ”någon annanstans” under den tiden. Men vart det var hon försvann, visste hon inte. Bara att det var till något stort, svart hål. Det kändes som om hon skulle dö, och ibland tänkte hon att hon hellre skulle dö än att behöva uppleva ett till sådant där ”anfall”. Hon visste inte riktigt vad hon skulle kalla det som hände.

Det var som om någonting inom henne zoomade ut. Hon kallsvettades, blev illamående och kände sig svimfärdig. Hon tappade kontakten med yttervärlden, d v s hon visste fortfarande någorlunda vem hon var, var hon befann sig och vem som fanns i rummet med henne, men hon kunde inte längre kommunicera med den personen för hon befann sig någon annanstans. Det kändes bekant på ett väldigt obehagligt sätt, men hon hann aldrig få reda på var hon var, innan hon kom tillbaka till här och nu, till verkligheten.

Inspirerad av Skrivpuff: Undermedveten

 

Det är bara inbillning

Det enda hon kom ihåg när hon vaknade var att hon hade brutit ihop på något sätt. Allra först hade hon trott att hon var hemma, men så fort hon öppnat ögonen, insåg hon att hon låg på sjukhus. Hon kunde inte komma ihåg hur hon hamnat där. Vad var det som hade utlöst alltihop? Hon kunde inte minnas. Hennes pojkvän? Det kanske var inbillning. Hon hoppades att det var inbillning. Hela hennes liv hade hennes mamma sagt att allting hon kände var inbillning.

Som barn hade hon sett saker, saker som mamman inte såg. Inte förrän hon själv blivit vuxen hade hon förstått vad det var hon såg, men mamman hade avfärdat det som inbillning och inte tagit hennes rädsla på allvar. Hon stängde av.

När hon var orolig och stressad inför någon uppgift i skolan, sa mamman att det var inbillning, och hon stängde av.

Hon blev väldigt ledsen när hennes föräldrar grälade. Det hände ganska ofta, och det var alltid mamman som startade grälen. Det var inbillning, sa mamman. Hon stängde av.

Storebror lät henne gå tio meter efter på väg till bion för att han skulle slippa bli sedd med lillasyster, och hon blev både arg och sårad. Då fick hon också höra att det var inbillning, och hon stängde av.

Hon hade stängt av sina känslor i så många år att hon till slut inte visste vem hon var eller vad hon kände. Så fort hon hade en tanke eller en känsla avfärdade hon den med att den var fel. Det var inbillning bara. Hon hamnade vilse i livet därför att hon aldrig visste om en känsla var sann eller inte, och hon blev sin egen grymmaste mobbare. Hon trodde inte att hon förtjänade någonting som var bra, därför att hela hon var fel.

Till slut hade hon träffat världens mest fantastiska kille som älskade henne precis som hon var. Han hade uppmuntrat henne till att vara sig själv, att våga lita mer på sig själv och att våga känna det hon kände. Att våga vara arg på sin mamma för den djupa prägel hon satt på henne.

Vad var det som hade hänt? Var han…? Han fick inte! Det fick inte vara sant! Det måste vara inbillning! Den här gången ville hon att det skulle vara inbillning.

Inspirerad av Skrivpuff: Inbillning

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!