Meningen med livet

Det var en sådan där dag när inget särskilt hände, en helt vanlig dag. Men det var samtidigt en sådan där underbar dag när precis allting kan hända. När man inte har en massa måsten och inbokningar, det är då som allt blir möjligt. Det är då man kan vara fri och ägna sig åt funderingar. Och det gjorde hon. Halva dagen gick åt till funderingar, och inget annat blev gjort. Men det gjorde inte så mycket för hon kom på en massa bra idéer, och det kom svar på lite frågor hon ställt sig.

Hon funderade över meningen med livet och kom på den, men på grund av sitt dåliga minne glömde hon bort svaret. Men det gjorde inte heller någonting för då fick hon tillfälle att fundera över det igen. Nästa gång skulle hon kanske komma på ett annat svar. För det kanske är så att det inte finns ett svar på meningen med livet. Dels har nog olika människor olika svar, och dels kan nog samma människa hitta olika svara olika dagar. Och det är som det ska vara.

Inspirerad av Skrivpuff: Särskilt

Gruppterapi

”Det blir bättre ju mer du tränar”, sa de till Frida.

Hon hade gått med på gruppbehandling för sin sociala fobi. Det var det enda som hjälpte, menade de. Man behövde träna tillsammans med andra, och Frida hade tyckt att tanken lät god, men hon hade gått dit med en smygande obehagskänsla. Och mycket riktigt, det blev inte som hon trodde.

Ledarna sa att de skulle träna tillsammans, men i verkligheten var de alla tvungna att träna ensamma, och då föll ju hela tanken med en gruppterapi. Varför ska man då tvinga ihop människor i grupp som känner obehag i grupper med andra människor? Det är bisarrt.

Frida frågade försiktigt runt i gruppen om någon hade upplevt någon som helst form av förbättring. Ingen. Inte en enda en hade blivit bättre. De flesta rapporterade istället att de mådde sämre efter behandlingen, och att de kände sig misslyckades. Samtliga hade trott att man skulle fått chansen att träna tillsammans med en terapeut eller åtminstone med varandra. Men så var inte upplägget alls. Var och en skulle träna ensam.

Det var på så sätt rädslan och den sociala fobin blev värre.

Inspirerad av Skrivpuff: Ju mer

Ofattbart

Vad var det som hade hänt med hennes land? Det var ofattbart! Man skulle kunnat tro att folk hade blivit masshjärntvättade. Till att bli omänskliga och rabbla upp misinformation. Dessutom var de helt och hållet oemottagliga för fakta. Det var som om nästan ingen tänkte själv längre. De bara sa sådant som andra hade sagt åt dem att säga, andra med makt. Vad trodde de skulle hända? Trodde de att de skulle blir belönade av makten?

Hon hade pratat med en gammal god vän som bott utomlands i större delen av sitt liv, och Elin kunde inte heller förstå vad som hade hänt med människorna i landet.

”Det är stor skillnad på bara ett år”, sa Elin som varit på besök i sitt hemland precis ett år tidigare också. ”Det är som om människor bara är tomma skal.”

Tomma och ytliga. Och aggressiva. Om man inte höll med den ledande opinionen i olika åsiktsfrågor blev man attackerad hårt och med hat. De ville täppa till käften på en, göra en illa, ja faktiskt tillintetgöra en. Hon var rädd. Rädd för vad som hänt med hennes land. Och rädd för vad som skulle hända henne, hon som aldrig höll tyst när hon inte höll med den stora massan.

Inspirerad av Skrivpuff: Ofattbart

Det sista lagret

Eva slöt sig. Som en blomma som sluter sig i kvällningen, när solens sista strålar lyst färdigt för dagen. Hon slöt sig i mörkret. Det var mörkt jämt. Det fanns ingen som stöttade, ingens ens som lyssnade. Det fanns ingen helt enkelt. Hon tyckte att livet var slut, och hon slöt sig som ett skyddande lager kring den sista kärnan av liv som fanns kvar inom henne. Lager efter lager hade skalats bort. Det första hade försvunnit redan under de första åren av hennes barndom, och nästa lager hade försvunnit i skolan. Ett och annat lager hade nog försvunnit under hennes tidiga vuxenliv, nästan utan att hon lagt märke till det – hon trodde att det skulle vara så att andra fick använda henne som dörrmatta och att hon skulle vara tvungen att vara glad ändå.

Ett av de sista lagren hade försvunnit på hennes senaste arbetsplats, där hon blivit utfryst, ja regelrätt mobbad. Hon kunde inte förstå hur vuxna människor kunde vara så grymma mot henne. Som man kunde förvänta sig gick hon i väggen. Hon blev sjukskriven, och tvärtom mot vad man kunde förvänta sig så fick hon trots det ingen förståelse från sjukvården. ”Lite måste man tåla” var deras attityd. ”Du får väl tuffa till dig.” Där försvann det näst sista lagret.

Nu fanns det alltså bara ett enda – mycket tunt och skört – lager som hon slöt runt sig själv för att överleva.

Inspirerad av Skrivpuff: Sluta sig

En tillfällig lösning

”Det är en tillfällig lösning fram till sommaren”, säger rektorn och spänner ögonen i mig. ”Det är det bästa vi kan åstadkomma i nuläget.”

Nej, tänker jag, ni hade kunnat åstadkomma bättre, om ni bara hade velat. För hade ni velat från första början hade det inte behövt bli så här illa. Då hade inte min dotter behövt genomleva det helvete som hon gör nu. Hon har autism och har svårt för förändringar, och vad gör skolan då? Jo, de genomför allra flest förändringar för henne och inte för de andra barnen som trots allt har lättare att klara av förändringar.

Rektorn skyller på brist på resurser. Jag skyller på hans ointresse. Både han och läraren har ljugit för mig under nästan tre hela läsår. Det finns en liten grupp på skolan för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Jag har precis fått reda på det och begärt att min dotter ska få en plats i gruppen, men rektorn säger att det är full. ”Kanske till hösten”, säger han, men jag litar inte på det. Jag vill ha ett skriftligt beslut på det; jag är luttrad och känner sorg över att jag ska behöva vara det. Över att det inte finns en naturlig plats där min dotter passar in. Över att människor inte kan acceptera henne precis sådan som hon är. Över att de alltid ska döma och fördöma det de inte begriper.

Min dotter är ingen tillfällig lösning.

Inspirerad av Skrivpuff: Ta en bok. Välj en slumpmässig  sida i mitten av boken. Skriv en text baserad på en mening från sidan. Du avgör själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.

Jag valde boken Ingen familj är en ö av Anja Wikström, och den slumpmässigt valda meningen är: ”En tillfällig lösning fram till sommaren.”

Udda

Ska du kasta?
Ska du kasta bort ditt liv?
Har du gjort allt på pin kiv?
”Kärring motvalls”, säger alla
om mig,
och det är sant;
Jag följer aldrig
med strömmen.
Jag passar aldrig in.
Är alltid som en sko
som skaver.
Jag blir aldrig ett
med flocken.
Jag gör aldrig
som alla andra.
Blir aldrig accepterad.
Alltid utanför.
Ständigt ensam.
Jag följer aldrig med
strömmen,
så vem är det
som bestämmer
om jag kastar bort
mitt liv
eller inte?

Inspirerad av Skrivpuff: Kasta

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande.