De som ser

Det är svårt att vara människa. Det visste Strindberg. ”Det är synd om människorna” är det absolut bästa han skrivit, tycker jag. Vi föds och vi dör, och dess emellan ska vi hinna göra så väldigt mycket. Press och stress och krav och hopp och önskningar. Allt det ska vi hinna med, orka med, klara av medan vi mår dåligt. Medan vi gör vårt yttersta för att inte låtsas om våra inre sår. De som vi jämt bär med oss.

Vissa människor lyckas intala sig själva att de är hela; de har lyckats tränga undan alla sår ner i det undermedvetna. Där ligger de och pyr. Och rätt som det är bränner de någon, någon annan. Alltid någon annan. De projicerar alla sina sår och tillkortakommanden på andra människor. Då slipper de själva ta ansvar. Det är så praktiskt att allting alltid är någon annans fel. Då kan man fortsätta att putsa på fasaden och hoppas att ingen annan ser ens sår.

Men det finns de som ser. De ser såren. De ser försöken att dölja dem. De ser projektionerna och elakheterna. De ser bakom fasaden. De ser.

Inspirerat av Skrivpuff: Svår

Vakna

Tänk dig känslan när du vaknar ur en riktigt hemsk mardröm, och så tänk dig att du lever med den där mardrömskänslan dag efter dag – och aldrig vaknar. Den kryper under skinnet på dig så till den milda grad att du till slut inte ens riktigt vet om du lever en mardröm eller om du är vaken. Du nyper dig själv i skinnet för att väcka dig själv. Men du vaknar inte. Det är ingen dröm; det är ett mardrömsliv, sett ut många perspektiv.

Globalt hotas vi av klimatförstöringen. Isarna smälter och vi drabbas av översvämningar. Och ändå är det här bara början. Moder Jord skakar på sig som en hund som försöker bli av med sina loppor. Fast lopporna är vi. Människor. Som skövlar och förstör, trots att vi borde veta bättre. Så mycket bättre.

På nationell nivå ökar rasismen och önskan om ett totalitärt styre. Människors synsätt förvrids, och de blir omänskliga, fjärrstyrda robotar. De slutar tänka och tar bara in färdigförpackade åsikter utan att ifrågasätta.

På bynivå är det elakt förtal och skvaller som gäller. Under en förklädnad av falsk ombrydelse. Man ler ytligt och sticker dolken i ryggen på folk.

Och så har vi då den personliga nivån. Den mardrömmen, ja den mardrömmen vill jag vakna ur. Men mardrömmen är mer levande än jag.

Inspirerad av Skrivpuff: Vakna

Död eller levande?

Han hade fel; han hade inte berättat det för henne tidigare. Hon visste det med hela sitt väsen, lika väl som hon visste att han aldrig kunde erkänna att han hade fel. Han såg sig själv som smartare och mer kompetent än alla andra, och följaktligen – i hans värld – hade han alltid rätt. Hon blev hemmablind, men hon vande sig ändå aldrig riktigt vid att det alltid var hon som hade fel, för någonstans djupt inom henne fanns en kärna som fortfarande nästan kunde skilja på hans förvrängda världsbild och verkligheten. Det gick aldrig att diskutera med honom just på grund av att hans världsbild inte stämde överens med hennes. Hennes friska jag försvann mer och mer; hon kände det som att hon dog inombords. Mer och mer för varje dag. Ibland undrade hon nästan om hon fortfarande existerade. Så en dag upptäckte hon att hon faktiskt ville dö. Hon ville lägga sig ner, somna och aldrig mer vakna, för det måste vara skönare att vara död på riktigt än att vara levande död. Det var hon övertygad om.

Inspirerad av Skrivpuff: Erkänna

 

Det sista lagret

Eva slöt sig. Som en blomma som sluter sig i kvällningen, när solens sista strålar lyst färdigt för dagen. Hon slöt sig i mörkret. Det var mörkt jämt. Det fanns ingen som stöttade, ingens ens som lyssnade. Det fanns ingen helt enkelt. Hon tyckte att livet var slut, och hon slöt sig som ett skyddande lager kring den sista kärnan av liv som fanns kvar inom henne. Lager efter lager hade skalats bort. Det första hade försvunnit redan under de första åren av hennes barndom, och nästa lager hade försvunnit i skolan. Ett och annat lager hade nog försvunnit under hennes tidiga vuxenliv, nästan utan att hon lagt märke till det – hon trodde att det skulle vara så att andra fick använda henne som dörrmatta och att hon skulle vara tvungen att vara glad ändå.

Ett av de sista lagren hade försvunnit på hennes senaste arbetsplats, där hon blivit utfryst, ja regelrätt mobbad. Hon kunde inte förstå hur vuxna människor kunde vara så grymma mot henne. Som man kunde förvänta sig gick hon i väggen. Hon blev sjukskriven, och tvärtom mot vad man kunde förvänta sig så fick hon trots det ingen förståelse från sjukvården. ”Lite måste man tåla” var deras attityd. ”Du får väl tuffa till dig.” Där försvann det näst sista lagret.

Nu fanns det alltså bara ett enda – mycket tunt och skört – lager som hon slöt runt sig själv för att överleva.

Inspirerad av Skrivpuff: Sluta sig

Bröder

Han skrek åt sin bror.

”Måste du alltid härma mig?”

”Måste du alltid härma mig?”

Ekot slog emot honom nästan innan han pratat klart.

”Jag ska tala om för mamma!”

”Jag ska tala om för.”

Pang! Där kom smällen. Lillebrors krafter var slut. Det tog på krafterna att vara storebror åt sin storebror som faktiskt borde veta bättre än att fåna sig med att härmas. Men Storebror kunde bara inte låta bli. ville inte. Men han kunde bara inte låta bli, trots att han blev besviken på sig själv efteråt, då när Lillebror redan var ledsen.

Och på kvällen gick han till sin mamma och frågade:

”Varför tycker inte lillebror om mig?”

En sådan fråga är inte så lätt för en mamma att svara på. En mamma som älskar båda sina barn och som skulle önska att de var sams jämt.

”Jo”, sade hon, ”du har ju faktiskt varit taskig mot Lillebror många gånger. Du har kallat honom dumma saker, och du har slagit honom. Tycker du själv att det är så konstigt att han inte tycker om dig?”

Han tittade moloket på sin mamma.

”Nej, det kan jag faktiskt förstå. Men jag kan inte låta bli. Mamma, varför gör jag saker som jag inte vill? Jag vill ju att han ska tycka om mig!”

”Då får du börja göra snälla saker mot honom också, så kanske han kan börja tycka om dig så småningom.”

Och Storebror försökte. Bitvis lyckades han ganska bra. Men övning ger färdighet.

Inspirerade av Skrivpuff: Bröder

Ensam är inte stark

Hon var ensam mamma med två tonårsbarn och kämpade för att få ihop till mat på bordet. När hon kom hem från jobbet kämpade hon för att orka med hushållsarbetet. En del tyckte att hon hade skämt bort barnen med att göra för mycket, men hon tyckte inte att hon hade gjort det. Hon hade alltid försökt få dem att hjälpa till, men det var inte alltid så lätt. Livet var inte så lätt som somliga gjorde gällande. Det vanligaste svaret hon fick var: ”Så klart att jag ska göra allting!” Att få det slängt i ansiktet på sig, när det i själva verket var hon som gjorde allting, var inte speciellt kul. Hon blev gråtfärdig många gånger, bet ihop och gjorde allt själv.

Hur hade det kunnat bli så här? Hon tänkte att hennes ex-man var skyldig till mycket. Inte ens ett år efter skilsmässan hade han gift om sig. Till en början ville inte barnen vara så mycket hos honom. De kom hem och grät för att de inte tyckte om sin pappas nya fru. Efter ett tag gick det bättre, och hon tänkte att de hade vant sig, men så småningom hade hon fått reda på att det var för att de aldrig behövde hjälpa till där. Ex-mannens nya fru hade köpt barnen genom att aldrig begära att de skulle dra sitt strå till stacken.

Det gick väl an för dem; de var ju två. Men hon hade kämpat ensam i alla år. Hon hade ett underbetalt jobb där hon absolut inte kände sig uppskattad. När hon slutade jobbet, kom hon hem och kände sig lika lite uppskattad. Ibland mådde hon illa av trötthet, och ibland gick hon ut på toaletten på jobbet och grät av trötthet och frustration.

Inspirerad av Skrivpuff:  Så klart

Tjock

Hon behövde nya kläder nu till sommaren så hon hade kört in till stan. Ja, egentligen behövde hon inte fler kläder; det var kläder i större storlekar hon behövde. Därför stod hon nu i tortyrkammaren, som hon kallade det och provade kläder. Det här är inte jag. Hon tittade på spegelbilden och kände en distans. Så där såg hon ju faktiskt inte ut. Hon tänkte på Gröna Lund och lustiga huset och på speglarna där som förvränger ens utseende så att man antingen blir lång och smal eller kort och tjock. Så här tjock ser jag faktiskt inte ut i spegeln hemma. Men hur skulle hon kunna veta vilken av de två speglarna som talade sanning; var det den hemma eller den i provhytten.

Egentligen borde det ligga i butikens intresse att man ser smalare ut  provhytten än man gör annars, för då skulle man köpa mer kläder, men kanske hade båda speglarna fel. Kanske var hon ännu tjockare än vad någon av dem visade henne? Skammen gjorde henne svettig, och hon fick ilsket röda fläckar på kinderna och på halsen. Hon såg sig själv med andras ögon, dömande. De brukade alltid prata om bristande självdisciplin i samband med övervikt, fnysa och antingen stirra eller demonstrativt titta åt något annat håll när de såg henne. Det fanns en enda människa som såg på henne som om hon var vacker, och det var hennes pojkvän. ”Det beror inte på bristande självdisciplin”, brukade han säga, ”det vet både du och jag. Det beror på saker som du och jag vet men som de inte känner till; och därför har de ingen rätt att döma dig.”

De vill inte känna riktiga människor. Hans ord ekade i hennes huvud, och trots att hon höll med honom kände hon sig gråtfärdig. Hon lämnade kläderna i provhytten och gick snabbt ut ur butiken och köpcentrat; hon ville lämna den dömande mänskligheten bakom sig.

Inspirerad av Skrifpuff: Tjock

Lova

”Men du lovade ju!”, fräser hon förgrymmat i telefonluren och önskade att hon kunde kasta saker eller klippa till honom. ”Varför lovar du saker som du se’n inte håller?”

”Jag lovar för jag tycker om att se dig glad”, svarar han.

Det var det mest korkade hon någonsin hört! Hon funderar på hur hon ska kunna utplåna honom från jordens yta.

”Vad då göra mig  glad?” Hon försöker låta sin röst framföra att hon önskar honom död.

”Jamen, du blev ju glad när jag lovade.”

”Men det kompenserar ju inte för sveket. Sveket när du sedan inte håller det du har lovat. Löften är till för att hållas. Lova mig ingenting som du inte kan hålla.” Hon funderar över om dumheten har några begränsningar – Albert Einstein lär ha sagt att den är oändlig – och i samma ögonblick bestämmer hon sig för att göra slut. Nu ska han inte få göra henne illa mer.

Inspirerad av Skrivpuff: Lova

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande.