Tvekan

”Du menar inte att jag ska gå över floden på de där hala små trädstockarna utan räcken?” Jag tittade ner och såg avgrunden under mig; det var långt ner till floden. Illamåendet sköljde över mig, och det svartnade nästan för ögonen. Inte på grund av höjden utan för att det var vatten där under mig. ”Det här klarar jag bara inte”, sa jag så till reseledaren. Han ignorerade mig och gick över.

Hela mitt liv har jag haft vattuskräck. Ja, inte rabies alltså utan en skräck för vatten. När jag var liten tyckte jag det var för mycket vatten i badkaret. Senare, när alla gick ut till hakan i dem sjöar och hav vi badade i, höll jag mig där vattnet gick till knäna ungefär. Jag undvek alltid båtar i möjligaste mån. Och nu stod jag här och kunde varken komma fram eller tillbaka. Vår guide uppe i de höga bergen har för en lång stund sedan sprungit över stockarna, kvickt och elegant som en bergsget.

Jag stod ensam kvar på min sida om floden. Den sista som gått före mig hade halkat på stockarna när hon nästan var över, och jag hade trott att hon skulle ramla ner och slå ihjäl sig, men istället hade hon fallit tvärs över stockarna och blivit liggande, innan hon sedan lyckades ta sig upp på alla fyra och kröp den sista biten.

Nu var det min tur, och det kändes som om jag var på väg till min egen avrättning. Det var ingen idé att gå tillbaka för utan guiden skulle jag aldrig hitta vägen tillbaka ensam, och om jag väntade för länge skulle jag aldrig hinna ikapp de andra, och då skulle jag också gå vilse i min ensamhet. Jag stod inför avgrunden och tvekade.

Inspirerad av Skrivpuff: Tveka

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!