Tvekan

”Du menar inte att jag ska gå över floden på de där hala små trädstockarna utan räcken?” Jag tittade ner och såg avgrunden under mig; det var långt ner till floden. Illamåendet sköljde över mig, och det svartnade nästan för ögonen. Inte på grund av höjden utan för att det var vatten där under mig. ”Det här klarar jag bara inte”, sa jag så till reseledaren. Han ignorerade mig och gick över.

Hela mitt liv har jag haft vattuskräck. Ja, inte rabies alltså utan en skräck för vatten. När jag var liten tyckte jag det var för mycket vatten i badkaret. Senare, när alla gick ut till hakan i dem sjöar och hav vi badade i, höll jag mig där vattnet gick till knäna ungefär. Jag undvek alltid båtar i möjligaste mån. Och nu stod jag här och kunde varken komma fram eller tillbaka. Vår guide uppe i de höga bergen har för en lång stund sedan sprungit över stockarna, kvickt och elegant som en bergsget.

Jag stod ensam kvar på min sida om floden. Den sista som gått före mig hade halkat på stockarna när hon nästan var över, och jag hade trott att hon skulle ramla ner och slå ihjäl sig, men istället hade hon fallit tvärs över stockarna och blivit liggande, innan hon sedan lyckades ta sig upp på alla fyra och kröp den sista biten.

Nu var det min tur, och det kändes som om jag var på väg till min egen avrättning. Det var ingen idé att gå tillbaka för utan guiden skulle jag aldrig hitta vägen tillbaka ensam, och om jag väntade för länge skulle jag aldrig hinna ikapp de andra, och då skulle jag också gå vilse i min ensamhet. Jag stod inför avgrunden och tvekade.

Inspirerad av Skrivpuff: Tveka

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Här kan du skriva när du vill, hur ofta du vill!

Flod

Annonser

8 reaktioner på ”Tvekan

    1. Det handlar om en alternativ – och svårare – inkaled uppe i Anderna, inte den som de allra flesta vandrar. Och ja, det kan vara farligt att vandra i Anderna. Det är mycket som kan hända.

      Gilla

  1. Din berättelse får mig att tänka på när jag och min klass i åk tre skulle på en utflykt. Vi skulle gå över en å. Över ån fanns det både hala stockar och stenar som läraren sa att vi var tvungna att gå på för att komma till den andra sidan. Det gick väl bra för dem andra barnen att gå över. Men när det kom till min tur var jag livrädd. Min balans var ju inte den bästa samtidigt som jag (sedan födseln) har svårt att gå. Någon hjälp från läraren fick jag inte. Att då försöka mig på att gå över stockar och stenar slutade med att jag föll ner i ån. Det var ingen trevlig upplevelse kan jag säga.Utskrattad av dem andra eleverna blev jag också.
    Kram

    Liked by 1 person

    1. Fy så otrevligt! Jag blir så förbannad på både läraren och de andra klasskamraterna. Fattar inte varför folk ska ha så svårt att hjälpa någon annan.
      Stor kram ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s