De som ser

Det är svårt att vara människa. Det visste Strindberg. ”Det är synd om människorna” är det absolut bästa han skrivit, tycker jag. Vi föds och vi dör, och dess emellan ska vi hinna göra så väldigt mycket. Press och stress och krav och hopp och önskningar. Allt det ska vi hinna med, orka med, klara av medan vi mår dåligt. Medan vi gör vårt yttersta för att inte låtsas om våra inre sår. De som vi jämt bär med oss.

Vissa människor lyckas intala sig själva att de är hela; de har lyckats tränga undan alla sår ner i det undermedvetna. Där ligger de och pyr. Och rätt som det är bränner de någon, någon annan. Alltid någon annan. De projicerar alla sina sår och tillkortakommanden på andra människor. Då slipper de själva ta ansvar. Det är så praktiskt att allting alltid är någon annans fel. Då kan man fortsätta att putsa på fasaden och hoppas att ingen annan ser ens sår.

Men det finns de som ser. De ser såren. De ser försöken att dölja dem. De ser projektionerna och elakheterna. De ser bakom fasaden. De ser.

Inspirerat av Skrivpuff: Svår

Meningen med livet

Det var en sådan där dag när inget särskilt hände, en helt vanlig dag. Men det var samtidigt en sådan där underbar dag när precis allting kan hända. När man inte har en massa måsten och inbokningar, det är då som allt blir möjligt. Det är då man kan vara fri och ägna sig åt funderingar. Och det gjorde hon. Halva dagen gick åt till funderingar, och inget annat blev gjort. Men det gjorde inte så mycket för hon kom på en massa bra idéer, och det kom svar på lite frågor hon ställt sig.

Hon funderade över meningen med livet och kom på den, men på grund av sitt dåliga minne glömde hon bort svaret. Men det gjorde inte heller någonting för då fick hon tillfälle att fundera över det igen. Nästa gång skulle hon kanske komma på ett annat svar. För det kanske är så att det inte finns ett svar på meningen med livet. Dels har nog olika människor olika svar, och dels kan nog samma människa hitta olika svara olika dagar. Och det är som det ska vara.

Inspirerad av Skrivpuff: Särskilt

Vakna

Tänk dig känslan när du vaknar ur en riktigt hemsk mardröm, och så tänk dig att du lever med den där mardrömskänslan dag efter dag – och aldrig vaknar. Den kryper under skinnet på dig så till den milda grad att du till slut inte ens riktigt vet om du lever en mardröm eller om du är vaken. Du nyper dig själv i skinnet för att väcka dig själv. Men du vaknar inte. Det är ingen dröm; det är ett mardrömsliv, sett ut många perspektiv.

Globalt hotas vi av klimatförstöringen. Isarna smälter och vi drabbas av översvämningar. Och ändå är det här bara början. Moder Jord skakar på sig som en hund som försöker bli av med sina loppor. Fast lopporna är vi. Människor. Som skövlar och förstör, trots att vi borde veta bättre. Så mycket bättre.

På nationell nivå ökar rasismen och önskan om ett totalitärt styre. Människors synsätt förvrids, och de blir omänskliga, fjärrstyrda robotar. De slutar tänka och tar bara in färdigförpackade åsikter utan att ifrågasätta.

På bynivå är det elakt förtal och skvaller som gäller. Under en förklädnad av falsk ombrydelse. Man ler ytligt och sticker dolken i ryggen på folk.

Och så har vi då den personliga nivån. Den mardrömmen, ja den mardrömmen vill jag vakna ur. Men mardrömmen är mer levande än jag.

Inspirerad av Skrivpuff: Vakna

Död eller levande?

Han hade fel; han hade inte berättat det för henne tidigare. Hon visste det med hela sitt väsen, lika väl som hon visste att han aldrig kunde erkänna att han hade fel. Han såg sig själv som smartare och mer kompetent än alla andra, och följaktligen – i hans värld – hade han alltid rätt. Hon blev hemmablind, men hon vande sig ändå aldrig riktigt vid att det alltid var hon som hade fel, för någonstans djupt inom henne fanns en kärna som fortfarande nästan kunde skilja på hans förvrängda världsbild och verkligheten. Det gick aldrig att diskutera med honom just på grund av att hans världsbild inte stämde överens med hennes. Hennes friska jag försvann mer och mer; hon kände det som att hon dog inombords. Mer och mer för varje dag. Ibland undrade hon nästan om hon fortfarande existerade. Så en dag upptäckte hon att hon faktiskt ville dö. Hon ville lägga sig ner, somna och aldrig mer vakna, för det måste vara skönare att vara död på riktigt än att vara levande död. Det var hon övertygad om.

Inspirerad av Skrivpuff: Erkänna

 

Ofattbart

Vad var det som hade hänt med hennes land? Det var ofattbart! Man skulle kunnat tro att folk hade blivit masshjärntvättade. Till att bli omänskliga och rabbla upp misinformation. Dessutom var de helt och hållet oemottagliga för fakta. Det var som om nästan ingen tänkte själv längre. De bara sa sådant som andra hade sagt åt dem att säga, andra med makt. Vad trodde de skulle hända? Trodde de att de skulle blir belönade av makten?

Hon hade pratat med en gammal god vän som bott utomlands i större delen av sitt liv, och Elin kunde inte heller förstå vad som hade hänt med människorna i landet.

”Det är stor skillnad på bara ett år”, sa Elin som varit på besök i sitt hemland precis ett år tidigare också. ”Det är som om människor bara är tomma skal.”

Tomma och ytliga. Och aggressiva. Om man inte höll med den ledande opinionen i olika åsiktsfrågor blev man attackerad hårt och med hat. De ville täppa till käften på en, göra en illa, ja faktiskt tillintetgöra en. Hon var rädd. Rädd för vad som hänt med hennes land. Och rädd för vad som skulle hända henne, hon som aldrig höll tyst när hon inte höll med den stora massan.

Inspirerad av Skrivpuff: Ofattbart

Det sista lagret

Eva slöt sig. Som en blomma som sluter sig i kvällningen, när solens sista strålar lyst färdigt för dagen. Hon slöt sig i mörkret. Det var mörkt jämt. Det fanns ingen som stöttade, ingens ens som lyssnade. Det fanns ingen helt enkelt. Hon tyckte att livet var slut, och hon slöt sig som ett skyddande lager kring den sista kärnan av liv som fanns kvar inom henne. Lager efter lager hade skalats bort. Det första hade försvunnit redan under de första åren av hennes barndom, och nästa lager hade försvunnit i skolan. Ett och annat lager hade nog försvunnit under hennes tidiga vuxenliv, nästan utan att hon lagt märke till det – hon trodde att det skulle vara så att andra fick använda henne som dörrmatta och att hon skulle vara tvungen att vara glad ändå.

Ett av de sista lagren hade försvunnit på hennes senaste arbetsplats, där hon blivit utfryst, ja regelrätt mobbad. Hon kunde inte förstå hur vuxna människor kunde vara så grymma mot henne. Som man kunde förvänta sig gick hon i väggen. Hon blev sjukskriven, och tvärtom mot vad man kunde förvänta sig så fick hon trots det ingen förståelse från sjukvården. ”Lite måste man tåla” var deras attityd. ”Du får väl tuffa till dig.” Där försvann det näst sista lagret.

Nu fanns det alltså bara ett enda – mycket tunt och skört – lager som hon slöt runt sig själv för att överleva.

Inspirerad av Skrivpuff: Sluta sig

Avvisad

Han avvisade Klaras förslag på sitt vanliga bryska sätt. Enligt hans verklighetsuppfattning hade han alltid rätt. Det var inte bara henne han gjorde ner; det drabbade allt och alla. På de tio år som de levt tillsammans hade hon kompromissat bort sig själv. Det fanns inget kvar av henne nu. Inget som var värt att leva för. Hon hade kommit till en korsväg. Nu fanns det bara två alternativ kvar för hennes del – ”att vara eller icke vara, det är frågan…” Antingen måste hon ta livet av sig, eller så var hon tvungen att ta ut skilsmässa. Hon hade funderat över det både länge och väl.

Först hade hon tänkt på självmord. Hon hade till och med frågat en sköterska om det, en som hon kände privat. Hon fick ett svar, men hon fick ingen fråga tillbaka om hur hon mådde. Kvinnan var ingen vän;  Klara hade fått det bekräftat ytterligare en gång vid ett senare tillfälle. Om hon inte hade varit så rädd för att misslyckas, hade självmord varit ett frestande alternativ, men hon var skräckslagen inför tanken på att behöva tillbringa ett långt liv som grönsak.

Inspirerad av Skrivpuff: Avvisa

 

Bröder

Han skrek åt sin bror.

”Måste du alltid härma mig?”

”Måste du alltid härma mig?”

Ekot slog emot honom nästan innan han pratat klart.

”Jag ska tala om för mamma!”

”Jag ska tala om för.”

Pang! Där kom smällen. Lillebrors krafter var slut. Det tog på krafterna att vara storebror åt sin storebror som faktiskt borde veta bättre än att fåna sig med att härmas. Men Storebror kunde bara inte låta bli. ville inte. Men han kunde bara inte låta bli, trots att han blev besviken på sig själv efteråt, då när Lillebror redan var ledsen.

Och på kvällen gick han till sin mamma och frågade:

”Varför tycker inte lillebror om mig?”

En sådan fråga är inte så lätt för en mamma att svara på. En mamma som älskar båda sina barn och som skulle önska att de var sams jämt.

”Jo”, sade hon, ”du har ju faktiskt varit taskig mot Lillebror många gånger. Du har kallat honom dumma saker, och du har slagit honom. Tycker du själv att det är så konstigt att han inte tycker om dig?”

Han tittade moloket på sin mamma.

”Nej, det kan jag faktiskt förstå. Men jag kan inte låta bli. Mamma, varför gör jag saker som jag inte vill? Jag vill ju att han ska tycka om mig!”

”Då får du börja göra snälla saker mot honom också, så kanske han kan börja tycka om dig så småningom.”

Och Storebror försökte. Bitvis lyckades han ganska bra. Men övning ger färdighet.

Inspirerade av Skrivpuff: Bröder

Ensam är inte stark

Hon var ensam mamma med två tonårsbarn och kämpade för att få ihop till mat på bordet. När hon kom hem från jobbet kämpade hon för att orka med hushållsarbetet. En del tyckte att hon hade skämt bort barnen med att göra för mycket, men hon tyckte inte att hon hade gjort det. Hon hade alltid försökt få dem att hjälpa till, men det var inte alltid så lätt. Livet var inte så lätt som somliga gjorde gällande. Det vanligaste svaret hon fick var: ”Så klart att jag ska göra allting!” Att få det slängt i ansiktet på sig, när det i själva verket var hon som gjorde allting, var inte speciellt kul. Hon blev gråtfärdig många gånger, bet ihop och gjorde allt själv.

Hur hade det kunnat bli så här? Hon tänkte att hennes ex-man var skyldig till mycket. Inte ens ett år efter skilsmässan hade han gift om sig. Till en början ville inte barnen vara så mycket hos honom. De kom hem och grät för att de inte tyckte om sin pappas nya fru. Efter ett tag gick det bättre, och hon tänkte att de hade vant sig, men så småningom hade hon fått reda på att det var för att de aldrig behövde hjälpa till där. Ex-mannens nya fru hade köpt barnen genom att aldrig begära att de skulle dra sitt strå till stacken.

Det gick väl an för dem; de var ju två. Men hon hade kämpat ensam i alla år. Hon hade ett underbetalt jobb där hon absolut inte kände sig uppskattad. När hon slutade jobbet, kom hon hem och kände sig lika lite uppskattad. Ibland mådde hon illa av trötthet, och ibland gick hon ut på toaletten på jobbet och grät av trötthet och frustration.

Inspirerad av Skrivpuff:  Så klart

En tillfällig lösning

”Det är en tillfällig lösning fram till sommaren”, säger rektorn och spänner ögonen i mig. ”Det är det bästa vi kan åstadkomma i nuläget.”

Nej, tänker jag, ni hade kunnat åstadkomma bättre, om ni bara hade velat. För hade ni velat från första början hade det inte behövt bli så här illa. Då hade inte min dotter behövt genomleva det helvete som hon gör nu. Hon har autism och har svårt för förändringar, och vad gör skolan då? Jo, de genomför allra flest förändringar för henne och inte för de andra barnen som trots allt har lättare att klara av förändringar.

Rektorn skyller på brist på resurser. Jag skyller på hans ointresse. Både han och läraren har ljugit för mig under nästan tre hela läsår. Det finns en liten grupp på skolan för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Jag har precis fått reda på det och begärt att min dotter ska få en plats i gruppen, men rektorn säger att det är full. ”Kanske till hösten”, säger han, men jag litar inte på det. Jag vill ha ett skriftligt beslut på det; jag är luttrad och känner sorg över att jag ska behöva vara det. Över att det inte finns en naturlig plats där min dotter passar in. Över att människor inte kan acceptera henne precis sådan som hon är. Över att de alltid ska döma och fördöma det de inte begriper.

Min dotter är ingen tillfällig lösning.

Inspirerad av Skrivpuff: Ta en bok. Välj en slumpmässig  sida i mitten av boken. Skriv en text baserad på en mening från sidan. Du avgör själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.

Jag valde boken Ingen familj är en ö av Anja Wikström, och den slumpmässigt valda meningen är: ”En tillfällig lösning fram till sommaren.”