Meningen med livet

Det var en sådan där dag när inget särskilt hände, en helt vanlig dag. Men det var samtidigt en sådan där underbar dag när precis allting kan hända. När man inte har en massa måsten och inbokningar, det är då som allt blir möjligt. Det är då man kan vara fri och ägna sig åt funderingar. Och det gjorde hon. Halva dagen gick åt till funderingar, och inget annat blev gjort. Men det gjorde inte så mycket för hon kom på en massa bra idéer, och det kom svar på lite frågor hon ställt sig.

Hon funderade över meningen med livet och kom på den, men på grund av sitt dåliga minne glömde hon bort svaret. Men det gjorde inte heller någonting för då fick hon tillfälle att fundera över det igen. Nästa gång skulle hon kanske komma på ett annat svar. För det kanske är så att det inte finns ett svar på meningen med livet. Dels har nog olika människor olika svar, och dels kan nog samma människa hitta olika svara olika dagar. Och det är som det ska vara.

Inspirerad av Skrivpuff: Särskilt

Död eller levande?

Han hade fel; han hade inte berättat det för henne tidigare. Hon visste det med hela sitt väsen, lika väl som hon visste att han aldrig kunde erkänna att han hade fel. Han såg sig själv som smartare och mer kompetent än alla andra, och följaktligen – i hans värld – hade han alltid rätt. Hon blev hemmablind, men hon vande sig ändå aldrig riktigt vid att det alltid var hon som hade fel, för någonstans djupt inom henne fanns en kärna som fortfarande nästan kunde skilja på hans förvrängda världsbild och verkligheten. Det gick aldrig att diskutera med honom just på grund av att hans världsbild inte stämde överens med hennes. Hennes friska jag försvann mer och mer; hon kände det som att hon dog inombords. Mer och mer för varje dag. Ibland undrade hon nästan om hon fortfarande existerade. Så en dag upptäckte hon att hon faktiskt ville dö. Hon ville lägga sig ner, somna och aldrig mer vakna, för det måste vara skönare att vara död på riktigt än att vara levande död. Det var hon övertygad om.

Inspirerad av Skrivpuff: Erkänna

 

Ofattbart

Vad var det som hade hänt med hennes land? Det var ofattbart! Man skulle kunnat tro att folk hade blivit masshjärntvättade. Till att bli omänskliga och rabbla upp misinformation. Dessutom var de helt och hållet oemottagliga för fakta. Det var som om nästan ingen tänkte själv längre. De bara sa sådant som andra hade sagt åt dem att säga, andra med makt. Vad trodde de skulle hända? Trodde de att de skulle blir belönade av makten?

Hon hade pratat med en gammal god vän som bott utomlands i större delen av sitt liv, och Elin kunde inte heller förstå vad som hade hänt med människorna i landet.

”Det är stor skillnad på bara ett år”, sa Elin som varit på besök i sitt hemland precis ett år tidigare också. ”Det är som om människor bara är tomma skal.”

Tomma och ytliga. Och aggressiva. Om man inte höll med den ledande opinionen i olika åsiktsfrågor blev man attackerad hårt och med hat. De ville täppa till käften på en, göra en illa, ja faktiskt tillintetgöra en. Hon var rädd. Rädd för vad som hänt med hennes land. Och rädd för vad som skulle hända henne, hon som aldrig höll tyst när hon inte höll med den stora massan.

Inspirerad av Skrivpuff: Ofattbart

Det sista lagret

Eva slöt sig. Som en blomma som sluter sig i kvällningen, när solens sista strålar lyst färdigt för dagen. Hon slöt sig i mörkret. Det var mörkt jämt. Det fanns ingen som stöttade, ingens ens som lyssnade. Det fanns ingen helt enkelt. Hon tyckte att livet var slut, och hon slöt sig som ett skyddande lager kring den sista kärnan av liv som fanns kvar inom henne. Lager efter lager hade skalats bort. Det första hade försvunnit redan under de första åren av hennes barndom, och nästa lager hade försvunnit i skolan. Ett och annat lager hade nog försvunnit under hennes tidiga vuxenliv, nästan utan att hon lagt märke till det – hon trodde att det skulle vara så att andra fick använda henne som dörrmatta och att hon skulle vara tvungen att vara glad ändå.

Ett av de sista lagren hade försvunnit på hennes senaste arbetsplats, där hon blivit utfryst, ja regelrätt mobbad. Hon kunde inte förstå hur vuxna människor kunde vara så grymma mot henne. Som man kunde förvänta sig gick hon i väggen. Hon blev sjukskriven, och tvärtom mot vad man kunde förvänta sig så fick hon trots det ingen förståelse från sjukvården. ”Lite måste man tåla” var deras attityd. ”Du får väl tuffa till dig.” Där försvann det näst sista lagret.

Nu fanns det alltså bara ett enda – mycket tunt och skört – lager som hon slöt runt sig själv för att överleva.

Inspirerad av Skrivpuff: Sluta sig

Avvisad

Han avvisade Klaras förslag på sitt vanliga bryska sätt. Enligt hans verklighetsuppfattning hade han alltid rätt. Det var inte bara henne han gjorde ner; det drabbade allt och alla. På de tio år som de levt tillsammans hade hon kompromissat bort sig själv. Det fanns inget kvar av henne nu. Inget som var värt att leva för. Hon hade kommit till en korsväg. Nu fanns det bara två alternativ kvar för hennes del – ”att vara eller icke vara, det är frågan…” Antingen måste hon ta livet av sig, eller så var hon tvungen att ta ut skilsmässa. Hon hade funderat över det både länge och väl.

Först hade hon tänkt på självmord. Hon hade till och med frågat en sköterska om det, en som hon kände privat. Hon fick ett svar, men hon fick ingen fråga tillbaka om hur hon mådde. Kvinnan var ingen vän;  Klara hade fått det bekräftat ytterligare en gång vid ett senare tillfälle. Om hon inte hade varit så rädd för att misslyckas, hade självmord varit ett frestande alternativ, men hon var skräckslagen inför tanken på att behöva tillbringa ett långt liv som grönsak.

Inspirerad av Skrivpuff: Avvisa

 

Ensam är inte stark

Hon var ensam mamma med två tonårsbarn och kämpade för att få ihop till mat på bordet. När hon kom hem från jobbet kämpade hon för att orka med hushållsarbetet. En del tyckte att hon hade skämt bort barnen med att göra för mycket, men hon tyckte inte att hon hade gjort det. Hon hade alltid försökt få dem att hjälpa till, men det var inte alltid så lätt. Livet var inte så lätt som somliga gjorde gällande. Det vanligaste svaret hon fick var: ”Så klart att jag ska göra allting!” Att få det slängt i ansiktet på sig, när det i själva verket var hon som gjorde allting, var inte speciellt kul. Hon blev gråtfärdig många gånger, bet ihop och gjorde allt själv.

Hur hade det kunnat bli så här? Hon tänkte att hennes ex-man var skyldig till mycket. Inte ens ett år efter skilsmässan hade han gift om sig. Till en början ville inte barnen vara så mycket hos honom. De kom hem och grät för att de inte tyckte om sin pappas nya fru. Efter ett tag gick det bättre, och hon tänkte att de hade vant sig, men så småningom hade hon fått reda på att det var för att de aldrig behövde hjälpa till där. Ex-mannens nya fru hade köpt barnen genom att aldrig begära att de skulle dra sitt strå till stacken.

Det gick väl an för dem; de var ju två. Men hon hade kämpat ensam i alla år. Hon hade ett underbetalt jobb där hon absolut inte kände sig uppskattad. När hon slutade jobbet, kom hon hem och kände sig lika lite uppskattad. Ibland mådde hon illa av trötthet, och ibland gick hon ut på toaletten på jobbet och grät av trötthet och frustration.

Inspirerad av Skrivpuff:  Så klart

En tillfällig lösning

”Det är en tillfällig lösning fram till sommaren”, säger rektorn och spänner ögonen i mig. ”Det är det bästa vi kan åstadkomma i nuläget.”

Nej, tänker jag, ni hade kunnat åstadkomma bättre, om ni bara hade velat. För hade ni velat från första början hade det inte behövt bli så här illa. Då hade inte min dotter behövt genomleva det helvete som hon gör nu. Hon har autism och har svårt för förändringar, och vad gör skolan då? Jo, de genomför allra flest förändringar för henne och inte för de andra barnen som trots allt har lättare att klara av förändringar.

Rektorn skyller på brist på resurser. Jag skyller på hans ointresse. Både han och läraren har ljugit för mig under nästan tre hela läsår. Det finns en liten grupp på skolan för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Jag har precis fått reda på det och begärt att min dotter ska få en plats i gruppen, men rektorn säger att det är full. ”Kanske till hösten”, säger han, men jag litar inte på det. Jag vill ha ett skriftligt beslut på det; jag är luttrad och känner sorg över att jag ska behöva vara det. Över att det inte finns en naturlig plats där min dotter passar in. Över att människor inte kan acceptera henne precis sådan som hon är. Över att de alltid ska döma och fördöma det de inte begriper.

Min dotter är ingen tillfällig lösning.

Inspirerad av Skrivpuff: Ta en bok. Välj en slumpmässig  sida i mitten av boken. Skriv en text baserad på en mening från sidan. Du avgör själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.

Jag valde boken Ingen familj är en ö av Anja Wikström, och den slumpmässigt valda meningen är: ”En tillfällig lösning fram till sommaren.”

Tjock

Hon behövde nya kläder nu till sommaren så hon hade kört in till stan. Ja, egentligen behövde hon inte fler kläder; det var kläder i större storlekar hon behövde. Därför stod hon nu i tortyrkammaren, som hon kallade det och provade kläder. Det här är inte jag. Hon tittade på spegelbilden och kände en distans. Så där såg hon ju faktiskt inte ut. Hon tänkte på Gröna Lund och lustiga huset och på speglarna där som förvränger ens utseende så att man antingen blir lång och smal eller kort och tjock. Så här tjock ser jag faktiskt inte ut i spegeln hemma. Men hur skulle hon kunna veta vilken av de två speglarna som talade sanning; var det den hemma eller den i provhytten.

Egentligen borde det ligga i butikens intresse att man ser smalare ut  provhytten än man gör annars, för då skulle man köpa mer kläder, men kanske hade båda speglarna fel. Kanske var hon ännu tjockare än vad någon av dem visade henne? Skammen gjorde henne svettig, och hon fick ilsket röda fläckar på kinderna och på halsen. Hon såg sig själv med andras ögon, dömande. De brukade alltid prata om bristande självdisciplin i samband med övervikt, fnysa och antingen stirra eller demonstrativt titta åt något annat håll när de såg henne. Det fanns en enda människa som såg på henne som om hon var vacker, och det var hennes pojkvän. ”Det beror inte på bristande självdisciplin”, brukade han säga, ”det vet både du och jag. Det beror på saker som du och jag vet men som de inte känner till; och därför har de ingen rätt att döma dig.”

De vill inte känna riktiga människor. Hans ord ekade i hennes huvud, och trots att hon höll med honom kände hon sig gråtfärdig. Hon lämnade kläderna i provhytten och gick snabbt ut ur butiken och köpcentrat; hon ville lämna den dömande mänskligheten bakom sig.

Inspirerad av Skrifpuff: Tjock

Ledsen

Du vet en sådan där dag
när man känner sig som en
ledsen cockerspaniel.
En dag när allting går på sned
och ingen vill vara med.
En sådan där dag
som man vill stryka
i kalendern
och bläddra vidare
till en ny dag.

Inspirerad av Skrivpuff: Ledsen

Dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande.